10 kniver i hjertet

De neste tre ukene vil Tommy Olsson på flanerende vis og i føljetongens format nærme seg Lukas Moodysons ekstremt ubehagelige siste film Ett hål i mitt hjärta – knapt noen rakk å se den før den prompte ble tatt av kinoplakatene…

De neste tre ukene vil Tommy Olsson på flanerende vis og i føljetongens format nærme seg Lukas Moodysons ekstremt ubehagelige siste film Ett hål i mitt hjärta – knapt noen rakk å se den før den prompte ble tatt av kinoplakatene…


1) Det började med att redaktionen ringde. Kunde jag vara så god och pallra mig till biografen och se Lukas Moodysons senaste film? Den sönderkritiserade, ohyggliga och stort sett icke-sedda Ett hål i mitt hjärta. Och det kunde jag, eller rättare; jag VILLE faktiskt, och det är fan inte ofta jag varken vill göra som redaktionen säger, eller se en film av Moodyson. Inte för att jag har något emot vare sig redaktionen eller Moodyson, men helt enkelt för att jag är så förbannat sær. Min statistik är dålig; jag har sett Fucking Åmål, och that´s it, och den såg jag på video en gång i Värmland när det inte fanns något annat att göra. För vad fan ska man göra i Värmland? Allvarligt talat? Men jag hade lust den här gången, främst för att det verkade röra sig om en film ingen helt visste hur man borde hantera. Det jag läste om den verkade sätta skribenterna mer eller mindre ur funktion genom dom inre demoner som plötsligt vaknat. Eller som man säger; en obehaglig sak, klaustrofobisk och hänsynslöst spekulativ. När jag dagen efter släntrade iväg till biografen hade den redan tagits av plakaten; sista dagen var samma dag jag fick telefonen. Den kan bara ha gått två-tre veckor, och givetvis har det varit glest i bänkraderna. Vem vill väl se en film som bara utspelar sig mellan fyra personer i en lägenhet, och som försöker göra en pornografisk film där folk spyr på varandra? Dom flesta har svårt för sånt, det går inte att komma ifrån, även om jag själv finner mig i oroväckande grad tillrätta i såna sammanhang redan i vardagen.

Så min sekreterare fixade en flygbiljett till Stockholm åt mig – jag går ibland ett par steg extra för att få till saker, i alla fall när dom intresserar mig – men när jag väl hade landat visade det sig att ett liknande fenomen redan ägt rum i Sverige; ingen biograf visade filmen längre och ingen kunde ens dra sig till minnes att den överhuvudtaget någonsin hade funnits.

Den motagning filmen har fått drabbar såklart fler filmer med jämna mellanrum, och förvånansvärt ofta också böcker; senast en liten bok av Gunnar Blå som skapat en viss osäkerhet hos flera skribenter. Som om det är lite förnärmande att göra något som sticker i dom delar av bakhuvudet som till varje pris måste hållas oupplysta hos den som är satt till att skriva om det. Och det mesta som touchar på djupet av mänsklig förnedring är svårt att hantera, det ska vara så, det är inte direkt ett nytt fenomen, men det verkar ibland som om vissa kämpar en ojämn kamp mellan sin politiska korrekthet och existensiella olust i förhållande till ett konstnärligt arbete. Det är i sig ganska underhållande om man är benägen att läsa ting med sadistisk förtjusning, och det är jag, för all del, men det är ändå i det långa loppet fatalt för dom arbeten som utsätts för den sortens läsning. Ett hål i mitt hjärta har redan försvunnit in i tystnaden, stämplad som Moodysons hitills minst lyckade film, «substanslös», flera mil från det som tidigare drog storpublik; tonårsfrustrationen i Fucking Åmål och storfamiljshippie-nostalgin i Tillsammans. Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig med den saken; för jag får ju inte se den förbannade filmen någonstans!

2) Det började egentligen ett par veckor tidigare. Som vanligt hade jag sovit ungefär hälften av vad jag behöver för att fungera, och var på väg med min treårige son på bussen till båten till tricken till t-banan för att hans mor skulle ta över, när den lille plötsligt tar sig för öronen och skriker allt han kan. Akut öroninflammation. Han vrålar för sina lungors kraft hela resan, och jag sätter omedelbart kurs mot legevakten. När det efter en halvtimme äntligen är vårt nummer som ska komma upp tar personalen paus i 20 minuter och sitter och småpratar. Nu har jag hört honom vråla i två timmar och börjar bli desperat… men låt oss inte dröja kvar här; det slutar efter en oändlighet med att jag sitter på Teddys och grinar av lika delar utmattning och förtvivlan över att min avkomma ska behöva ha det så jävla ont.

Det är i det skicket, utbränd och hypersensitiv med alla nerver utanpå, som jag darrigt stapplar iväg på utställningsöppning på Christian Damm för att se Luis Vidal. Där möter jag min gode vän Bror, och drar efter några glas rödvin med honom runt hörnet till Norske Grafikere för att närvara vid Magne Furuholmens utställningsöppning. Och det är här något börjar gå skevt och bli konstigt. För mycket vernisage-vin på en gång, i kombination med mitt generella död-om-ett-par-timmar-tillstånd och kosmiska oberäknelighet gör att här någonstans upphör min förstahandserfarenhet av vad som egentligen händer. Någon frågar mig glatt om jag ska skriva om utställningen och jag svarar lika glatt ett kontant Nej. Det verkar förmodligen sinnessvagt och näst intill förolämpande, men i ögonblicket var jag egentligen bara glad att kunna närvara vid en utställningsöppning utan att behöva skriva om den. För övrigt hade jag ju redan skrivit om Furuholmen och hade inte mycket att tillägga, annat än att den här utställningen var snäppet vassare än den förra; fortfarande Payne´s gray, men färre och större verk, vilket ledde till… äh, det kan vara detsamma, jag skulle ju inte skriva om den, men jag tyckte bättre om det i den formen det hade här.

End of story. Jag kanske inte har ett hål i hjärtat, men avgjort ett stort hål i huvudet. Dagen efter när jag går igenom steg för steg av vad som hänt minns jag bara vagt att någon tvingar i mig kaffe och baxar mig upp på Nesoddbåten. Mobilens lista över uppringda nummer leder så gott som alltid till en paranoid skräck såna här dagar; och här är det första mysteriet; Stig Sæterbakken står på listan. Han har aldrig funnits i min telefonbok tidigare. Jag känner inte Stig Sæterbakken. Jag har knappt läst honom en gång. Varför i hela fridens namn har jag ringt Stig Sæterbakken? Och var har jag numret från? Men det ska bli värre; några dagar senare står det klart att jag varit inne på Teddys en vända till, och haft Furuholmens bok under armen. Sakta, sakta, går det upp för mig att jag faktiskt stulit boken och löpt iväg, skrattande över min listighet. Men återigen; varför? Jag hade den ju redan hemma? Vad är det för fel på mig? Håller jag helt på att förlora förståndet? Och var gjorde jag av den efteråt? Jag lutar åt den enklaste bortförklaringen; someone spiked the punch. Jag har uppenbarligen någonstans efter vägen fått i mig en date-rape-drug; jag ser ingen annan förklaring. Kanske jag inte har ett hål i hjärtat, men jag har en stor jävla krater i arslet. Ja, jag har fullt av hål i kroppen!!! Man kan kasta in hatten!!!

3) «Ring Moodyson och fråga om du kan få en videokopia på fanskapet» väser redaktionen i andra änden av linjen. Dagarna går. Jag har ingen lust att ringa Moodyson. Det är säkert bökigt att få tag i hans telefonnummer, intalar jag mig, så jag försöker inte ens. I stället går jag ut på internet och finner en enda god recension av filmen (i Klassekampen), men dom flesta verkar hata både filmen och regisören. Filmen kallas allt från «hundskit» (Norrbottenskuriren) till «övergrepp» (åtskilliga). Bizarrt nog är det en svensk bibelsida som kopplar den upp mot gammaltestamentliga profeter och menar att alla troende har gott av att se den (!)

4) Egentligen började det väl redan tidigt i februari när Sonja Krohn klev in i porrbutiken där jag jobbade extra. Hon skulle snart ha utställning – också hon hos Norske Grafikere, fast alltså flera veckor tidigare – och lämnade några vernisagekort. Omständigheter gjorde att jag aldrig såg utställningen, «Hvem er mennesker», men jag har sett några av bilderna, och vet att det kretsade runt den tillspetsade mellanmänskliga, rent av vardagliga med tiden, infektionen som uppstått mellan muslimer och oss andra som följd av 9-11 och kriget i Irak. (Det pågår fortfarande, faktiskt.) Några veckor fram i tid blir jag anmodad att uppsöka en utställning av Adòra Kari Hauge på BOA; återigen grafik, litografier, och samma tematik; ganska rakt av kritisk mot både krig och mellanmänsklig konflikt, om än inte lika direkt uttalat i bilderna. Det rör sig inte om något plakatvänligt politiskt statement här, snarare ett sorgset mediterande och sparsmakad symbolbruk.

Och jag tänker att jag kanske börjar bli gammal, för om sanningen ska fram så uppskattar jag vad dom gör. Det luktar kanske uppväxt-trauma och radikalt 60/70-tal om tanken på grafiker som reagerar på ett krig – huden knottrar sig där jag sitter och skriver medan ekot av någon som står och vrålar något om Vietnam växer sig starkare från en specifik plats i barndommen – men jag kan ändå inte uppfatta deras arbete som något annat än det sista spåret av anständighet i den här förvridna visuella malströmmen vi sitter i.

(Vi vet gott att nästa steg är ren grymhets-tv; Extrem Förnedring. Kanske det redan är här förresten? Vem bryr sig om ett reellt krig när på förhand skrivna konflikter tillspetsar sig i Big Brother-huset? Där utvalda modeller för vårt hat och längtan skiftas ut med allt högre hastighet, utan att vi någonsin inser att det är faktiskt inte DOM som är inspärrade och övervakade. Extrem Förnedring kommer att ta allt det här ett steg längre. Det är bara en fråga om väldigt lite tid. Försvinnande lite. Jag kanske inte ens hinner skriva färdigt innan det är över oss; sunkiga white-trash-fjortisar med sprängdeg i pattarna som simmar i avföring i hopp om att vinna en miljon – det sämsta av alla dåliga tecken; och det är rätt runt hörnet)

Anständighet är också det ordet som surrar runt under pannbenet när jag försöker skriva något vettigt om den här filmen jag inte sett. Jag tror att Lukas Moodyson någonstans i botten av allt det här drivs av någon form av känsla för anständighet, för vad skulle det annars vara? Ja, vad fan är det som driver mig, förresten? Hunger? Fattigdom? Ren jävelskap? Det är i alla fall inte anständighet som är det första jag tänker på – jag tjänar stort sett mina pengar på att sitta och skriva skit om folk som är bättre än mig, och om jag på en god dag kanske är vansinnigt insiktsfull och inspirerad så är det ändå knappast anständighet som är drivkraften här. Eller? Kanske jag inte vill tänka mer på det nu. Kanske det heller inte är upp till mig att avgöra. Och kanske jag egentligen inte tycker det spelar någon större roll, inte nu.

(Jag kastar mig oroligt fram och tillbaka i sängen varje natt; fångad i en fruktansvärt ond dröm om att jag bor i ett land där en kroniskt deprimerad präst är statsminister och en tokstolle som skulle bränt häxor på bål om det var ett par hundra år tidigare har klarat av att lura i folk att det är så farligt att röka att det måste förbjudas. Där utrikesministern lovar att ta upp fallet Vanunu med Israel vid ett passande tillfälle – underförstått; inte alls, och att Fredrikstad vinner över Rosenborg. Varje morgon när jag vaknar utbrister jag «Fan också!»)

5) Det började egentligen för flera år sedan, i pre-historisk tid, med att jag skulle spela in en pornografisk film i min lägenhet. Så längesen att vi snackar om en väldigt annorlunda tid, och en ganska annorlunda Tommy. Jag har ingen lust att skriva mer om det. Men eftersom det ser ut som om Ett hål i mitt hjärta faktiskt finns tillgänglig på dvd nu så ska jag få be att återkomma till den här problematiken vid ett senare tillfälle, för jag har fortfarande inte funnit en videobutik som har den i hyllan.

To be continued.

Comments