Backtracking

Back in track är både bättre och mer intressant än «a show with video artists focusing on sound as their narrative strategies» som den blir presenterad som.

Back in track är både bättre och mer intressant än «a show with video artists focusing on sound as their narrative strategies» som den blir presenterad som. Och den kunde kanske ha blivit ändå bättre om den ena eller andra tråden hade följts hela vägen ut.


I.

«Backtracking is a type of algorithm that is a refinement of brute force search» (Wikipedia), är det första som kommer upp på skärmen när jag gör en sökning på ordet som uppstår i bakhuvudet som en association av utställningens titel, och det leder mig raka vägen tillbaka till Lydgalleriet tidigare i dag, eftersom orden närmast exakt beskriver flera av de utställda verken, om inte samtliga. Pedro Gomez-Eganas performance ägde rum på vernisagen och existerar nu bara som ett rykte här, något som beskrivs verbalt när man frågar var arbetet befinner sig. Men resten är på plats, och även om allt här befinner sig i sitt eget avgränsade universum ligger den minsta gemensamma nämnaren ungefär i den ovan nämnda definitionen av «backtracking». Om det sen är mannen som plockar ut sitt ena öga (Charlotte Thiis-Evensen), eller kvinnan som i sorg ser tillbaka på sitt förhållande till Berlin-muren (Tova Mozard), eller varför inte den unge mannen som har brutit sig in i chokladbutiken och som berättar om sin hysteriska flykt från polisen (Nim-Jo Chung), så blir dom satelliter i förhållande till detta. Om det var avsikten tvivlar jag på, men nu blev det så. För mig.

Foto: Thor Brødreskift

För ambitionen är annars, enligt bruksanvisningen, att detta är «a show with video artists focusing on sound as their narrative strategies», vilket ju är en såpass öppen programförklaring att man teoretiskt sett skulle kunna stoppa in vad fan som helst här så länge som det rör sig om en video med ljud. Men det är, avsiktligt eller ej, något mycket mer specifikt och kritiskt som binder ihop den här utställningen. Något som kanske kan anas i tanken om «a refinement of brute force search». (Jag gillar verkligen just dom orden i just den ordningen, måste jag säga, men det kanske är utslag av en arbetsskada) Och här kan man egentligen ta vilket verk som helst som ett exempel, men jag kan ju, liksom av en ren tillfällighet, börja med den till synes enkla Conversation Piece av Marco Bruzzone där en diaprojektor belyser en Marshallförstärkare som återger ljudet av projektorns hackande via en mikrofon. Det är, bortsett från anekdoterna om Gomez-Eganas performance, det enda verket som inte är en video. Det är också ett slutet kretslopp mellan två elektriskt drivna verktyg där den ena stadigt belyser den andra, som förstärker ljudet av den första. Men där förstärkaren i intervaller badar i ett rött sken understryks också den märkesfetishism som klibbat sig fast vid varumärket Marshall. (Vänta lite nu…är inte det här…någonsin haft den där känslan av déja vù?) Det är faktiskt helt omöjligt att bortse från det. (Men det är alltså inte bara DET…det är något mer) Själva logotypen har för längesen lösrivit sig helt och gjort Marshall till en slags förstärkarnas Coca Cola i frågan om inarbetad ikonografi. (Ja, men…jag försöker minnas något, men det kommer inte helt fram) Det håller med att se namnet så ser alla för sig en bredbent långhårig gitarrist i exalterad koncentration kastandes huvudet bakåt i ett förlösande solo. En stendöd kliché på alla sätt, men – och det är det viktiga – den är fortfarande en aktiv signal i det kollektiva minnet. Och det är något som också står i kontrast till den förstärkaren som står i rött ljus på Lydgalleriet i Bergen, hemlighetsfull och emblematisk, utan att lämna ifrån sig mer information än det välbekanta klickandet från diaprojektorn som belyser den.

Foto: Thor Brødreskift

Det är också ett av dom få exempel här där mellanmänsklig interaktivitet inte står i fokus, vilket det annars gör i så hög grad att det nästan kunde tänkas vara ett överordnat tema. Det står också i en mystisk och oroväckande dialog med Tova Mozards porträtt av den tidigare nämnda Berlinmurshustrun, som i tillägg till en djup kärlek och sorg i förhållandet till Berlinmuren också upplyser om sin sexuella attraktion till broar. Som en mindre vanlig form av parafili är det intressant nog i sig själv, men i den här kontexten ligger också vår historia nedfälld och vriden till ett perspektiv vi egentligen inte anade att det ens existerade. För allt jag vet kan hela videon vara strängt arrangerad och inte alls så dokumentärt autentisk som den ger sken av, men det spelar ingen roll – rivandet av Berlinmuren sedd som förlusten av en kär partner är lik förbannat rörande på ett fundamentalt plan.

När Paul Leslie Griffiths då dricker sig full i hörnet av en utställningslokal och allt mer förtvivlat försöker åstadkomma något av värde med en massa svart färg och halkar runt i sörjan han åstadkommer – är det här 2000-talets Peter Land vi ser konturerna av? – med en monitor vid sidan av som visar den arma människan som städar upp efter konstnärens druckna framfart, är vi kanske vid en av utställningens tydligaste fixeringspunkter; den synliga konsekvensen av en utförd handling. Det är såpass ofta förekommande att man inte kan annat än tänka på programförklaringen med ljud som narrativ strategi som ett tecken på att sammanställningen av arbeten halvt omedvetet har glidit iväg åt ett visst håll, och att det ligger något oförlöst i negligeringen av det. Back in track är i och med det både bättre och mer intressant än vad den blir presenterad som. Och den kunde kanske ha blivit ändå bättre om den ena eller andra tråden hade följts hela vägen ut, men det är ren spekulation, man vet ju aldrig; det är inte alltid en fördel med total kontroll, kanske hela grejen hade kollapsat under alltför mycket renodlat hardcore kuraterande?

II.

Foto: Thor Brødreskift

Jag skriver det här i luften mellan Amsterdam och Wien, och typiskt nog fick jag en telefon precis innan vi lyfte, vilket påminde mig om att jag måste slå av mobilen. Det är överhuvudtaget ganska hög volym på min vardag sedan en vecka tillbaka. Alienationen har gått upp i ett varv som medför en permanent utanför-kroppen-upplevelse, och jag klarar bara att notera saker utan att helt göra reflektioner runt dom – som det faktum att man står i taxfreebutiken i Bergen och ser Matias Faldbakken i male model-positur på omslaget till Elle Mann, men man vet inte helt om man klarar att dra några som helst slutsatser av det eftersom boarding påbörjades för en kvart sedan och ens namn har redan hörts över högtalarna ett par gånger. Men, och det här är det allra värsta, jag kan KÄNNA något som börjar arbeta långt nede i reptilhjärnan som en effekt av det – och ungefär vid ordet «känna» räknar jag med att Lars Vilks får extra mycket saliv i munnen som eneffekt av en inarbetad pavlovsk reflex; för man ska för fan inte KÄNNA något, i alla fall inte för Faldbakken, för helvete, man, skärp dig, dom skrattar ju åt dig! Det var den mer direkta chocken, i alla fall. Den andra var debatten om tafkag, men det har varit en mer långsam process, och det är egentligen inte snack om någon chock, mer en irriterande känsla av att något inte stämmer i debatten, eller kanske det är min oförmåga att säga något, trots att jag utan tvivel kan anses vara en av dom «kritikere som selv sogner til beslektede mørke menigheter» som omnämns i texten – ja, ska jag vara uppriktig vet jag inte vem annars den yttringen skulle avse, men långt inne i mig VET jag att det ligger något osagt här, och kanske den enda anledningen till att jag tar upp det här och nu är Kristian Skylstads fixering vid Jim Morrisson som via en intern felkoppling korresponderar till Bruzzones Marshallstärkare, som naturligtvis leder raka vägen tillbaka till Matias Faldbakken eftersom han belamrade Standard med en serie attrapper av Marshallförstärkare för…en stund sedan, jag kan inte checka när det var nu – men det här är alltså en koppling som bara äger rum i mitt förvridna sinne, så jag ska inte dra mina förvirrade tankar till sin yttersta konsekvens, för det betyder ingenting utanför mitt huvud. Det får vänta tills jag har värkt fram essensen av det, om det nu skulle ske. Men det var mer. Det gick så fort bara. Jag gick vilse på Minde och blev tvungen att ringa taxi när det började tickade farligt nära avresa, eftersom jag är en flitig kritiker som alltid tar det lilla steget extra och hade lovat att skriva om Ragnhild Ohma på Galleri Kronstad hovedgård, som inte direkt ligger centralt till, alltså, det gör inte det. Och i dom snirkliga vägarna där uppe på berget har jag alltid haft svårt att hitta hem igen, och den här gången gick det helt åt helvete, för jag hittade varken busshållplats, huvudväg eller en väg som gick åt rätt håll och dessutom diskuterade jag en översättning med en redaktör över telefon för att helt garantera att jag inte var speciellt uppmärksam på vilket håll jag egentligen gick åt. Ok, nu är det kört; «Ladies in Gentlemen, we´re approaching Vienna» Fasten your seatbelts, this KLM flight is going down, och jag måste slå av den stygga saken av Ultravox som – tillfälligt? – mal på i-poden;

«It means nothing to meeeee, oooooh, Vienna!!!»

III.

Foto: Thor Brødreskift

Vienna är förresten det enda spåret jag har på min i-pod med Ultravox från Midge Ure-perioden. Det slår mig igen, och det har gjort det många gånger förr, att kontrasten till John Foxx-perioden är så grym och oöverstiglig att det är på kanten till att vara skamligt att dom inte valde sig ett annat namn när den förbannat osympatiske pissråttan tog över mikrofonen från den tufft androgyne nerden. Det finns bara en förklaring; Ultravox var ett inarbetat varumärke, ungefär som Marshall. Eller Elle. Midge Ure kom vid tillfället från det nedlagda prosjektet Rich Kids, som han hade startat med Glen Matlock – och Glen Matlock går ju under aalla omständigheter ned i historien som ett mobboffer av formidabel kaliber för dom som kan sin historia.

IV.

Det är den 19:e April 2007 och jag befinner mig en tjeckisk vinkällare. Också mina handlingar får konsekvenser. En del av dom är riktigt bra. Andra är helt katastrofala. Men dom är mina.

Back On Track ble for også vist på Rekord i Oslo i februar. Red. anm.

Comments