Lågkonjunktur och kulturpolitiska framstötar sätter sin prägel på den svenska konstvåren. Institutioner och gallerier som går på knäna sedan pandemin kommer att se sina konstnader öka och sin försäljning minska. Samtidigt befinner sig Sverige sedan oktober i en helt ny historisk situation med en borgerlig regering som styr med stöd från ett högerextremt minoritetsparti. Ändå andades många ut när Tidöavtalet, som dikterar villkoren för samarbetet, slog fast att man ska «värna om kulturlivets oberoende». Tyvärr verkar formuleringen vara ännu en liberal pyrrhusseger, då den innebär att Sverigedemokraterna får vara med och förhandla om innehållet i principen om armslängds avstånd.
Vid årskiftet tog regeringen bort de fria entrérna till statliga museer. Var det den gigantiska besparingen på 1 % av kulturbudgeten som lockade? Knappast. Sannolikt var det ett ideologiskt beslut med syftet att beröva statliga museer en konkurrensfördel visavi privata institutioner. Samma marknadsinfluerade frihetsargument kan användas för att underminera jämställdhets- och mångfaldsreformer, som kan sägas ge orättvisa fördelar åt vissa. Hur långt det paradigmskifte som aviserats i migrationspolitiken ska sträckas återstår att se, men det är inte svårt att föreställa sig hur högern kan finna kulturpolitisk samsyn bortom SDs vulgära nationalism.
Men finns det då inte ett problem med politisk styrning av kulturen som ger skäl att se över hur armlängsprincipen tillämpas? Det menade i alla fall Myndigheten för Kulturanalys i en utredning 2021. Den uppfattning får nu kritik av det lilla förlaget 1/21 Press, som imorgon, lördag, sparkar igång våren med release för ett motrapport som kommit fram till att myndigheten «och den kör av röster i svensk media som har upprepat dess argument» saknar grund för att det skulle ske en politiskt korrekt likriktning av svensk offentligt finansierad kultur. Bakom skriften står Kim West och Josefine Wikström (båda medarbetare i Kunstkritikk) och Gustav Strandberg, och målet är att starta debatt om vad en progressiv kulturpolitik kan vara idag.
Ytterligare en aktör som vill vara med i debatten är den nystartade organisationen Bildkonst Sverige som företräder arrangörer som konsthallar, museer och gallerier. Initiativtagare är den tidigare chefen för Statens Konstråd, Magdalena Malm, som menar att bildkonsten har halkat efter i kulturpolitiska sammanhang bland annat eftersom den saknat gemensam röst i statliga utredningar. I februari kommer organisationens första rapport som tar fasta på de senaste femton årens utveckling.
För egen del tycker jag det är uppenbart att svenskt konstliv har problem med både likriktning och ensidighet, även om jag inte har någon egen rapport som styrker det påståendet. Däremot finns det en ny rapport från Universitetskanslersämbetet som visar att konsthögskolorna har näst störst social snedrektrytering efter läkar- och psykologutbildningarna. Den som upplever att kulturlivet omvandlats till ett tryggt rum för medelklassen gör med andra ord klokt i att se närmare på de senaste decenniernas ökade sociala och ekonomiska ojämlikhet. Men det var väl knappast detta som föresvävade vår nya utbildningsminister när han igår offentliggjorde att UKÄ får i uppdrag att undersöka problemet med «identitetspolitik» och «cancel culture» på svenska lärosäten. Den onda nya tiden har bara börjat.
Lyckligtvis finns det fortfarande konst att se fram emot. Åtta utställningar du inte bör missa våren 2023:
Oskar Bergman, Stilla natur, 18 februari–20 augusti, Thielska Galleriet, Stockholm
Oskar Bergman (1879–1963) var plåtslagarsonen som blev en av Sveriges mest älskade konstnärer. Han beskrivs ofta som något av en särling, som läste Swedenborg och illustrerade Omar Khayyam. Stilmässigt var han ecklektisk med influenser från allt från japanska träsnitt till italienskt renässansmåleri. Han var vad jag förstår något så ovanligt som en äkta idylliker. Numera är han nästan bortglömd av den yngre generationen (jag har frågat runt), samtidigt som hans underbart dekorativa naturskildringar ligger helt i linje med vad många konstnärer intresserar sig för idag.
Tarik Kiswanson, 26 april–18 juni, Bonniers konsthall, Stockholm
Stockholm har en uppsjö av offentliga och privata institutioner, men ett rätt likriktad konstliv, och Bonniers konsthall har alltid varit en typisk Stockholmsinstitution. Men på senare år har de låtit yngre konstnärer göra ambitiösa utställningar på ett sätt som ingen annan riktigt gjort, lite som Index för 10-15 år sedan. Nu har turen kommit till Tarik Kiswanson som bor i Paris och just nominerats till Prix Marcel Duchamp, men inte har ställt ut så mycket i Sverige. Jag är nyfiken på hur han kommer visa sina avskalade verk på konsthallen, där utställningarna lätt kan se lite stela och tråkiga ut.
Jarl Ingvarsson, Festremsor, 21 januari–25 februari, Konstakademien, Stockholm
Det finns många svenska konstnärer som kan måla, men få som likt Jarl Ingvarsson är både kolorister och fullfjädrade tecknare. De senaste åren har han arbetat med otraditionella material som kan se vardagliga och skräpiga ut, men som vid närmare påseende avslöjar en otroligt vaken blick och en säker hand. Kanske går det ibland för enkelt? Ingvarssons lättsamma målarglädje har säkert legat honom i fatet. Utställningen är ett fyrtioårsjubileum: han gick ut Mejan som låg i samma lokaler 1983, och har nu målat «festremsor». Ja, om någon kan måla en remsa så är det han.
Lotte Laserstein, Ett delat liv, 6 maj–01 oktober, Moderna Museet, Malmö
Moderna Museet har det senaste decenniet satsat mycket på kvinnliga konstnärer och historiska utställningar, men varit svagare när det kommer till den yngre samtidskonsten. I vår har turen kommit till den amerikanska alternativ-ikonen Laurie Andersson, den svensk-brittiska aktivisten och ekofeministen Monica Sjöö (1938–2005), som båda visas i Stockholm, samt till den tysk-judiska exilkonstnären Lotte Laserstein (1898–1993), som visas i Malmö. Jag ser fram emot alla tre. Måste jag välja en så får det bli Laserstein, vars visuella berättande har något märkligt tidlöst över sig.
Fett, 21 januari–12 februari, 3e Våningen, Göteborg
Konsthallen och Röda Sten i all ära, men om något skulle få mig att åka till västkusten den närmaste tiden så är det en utställning om fett curaterad av Göteborgskonceptualisten Stefan Karlsson. På 1980-talet grundade han det fiktiva bolaget Paperpool International Corporation, på senare år har han drivit Stefan Karlssons museum för dålig konst, med principen att bara ställa ut bra konstnärer som gör dålig konst eller tvärtom. I utställningen, som handlar om «allt det vi spolar ner på toa och i våra köksvaskar», medverkar även Bigert & Bergström och Rakel och Tekla Bergman Fröberg.
Tal R & Mamma Andersson, Runtom Hill, 12 maj–01 oktober, Malmö konstmuseum
Om något visar hur låg status bildkonsten har i Sverige så är det väl att Carl Fredrik Hill (1949–1911), landets kanske enda verkligt betydande bidrag till den moderna konsten, inte har ett eget museum. Tusentals av Hills visionära så kallade sjukdomsteckningar finns på Malmö konstmuseum, men de visas sällan på grund av museets undermåliga lokaler. Nu har två av Nordens främsta målare, Tal R och Mamma Andersson, valt ut ett antal av dessa och gjort en gemensam utställning med utgångspunkt i dem. Den hade premiär i danska Aalborg, och visas i vår på Malmö konstmuseum.
Ner till norr. Samtida konst i Arktis, 26 maj– 14 januari, 2024, Bildmuseet, Umeå
Bildmuseet har stängt för renovering, och öppnar framåt sommaren den nya nordatlantiska triennalen, som är ett samarbete med konstmuseerna i Portland och Reykjavik där den visades 2022. Ett trettiotal konstnärer från Danmark, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Kanada, Norge, Sverige och USA, samt från Sápmi och andra ursprungsfolk i Arktis (minus Ryssland) tar tag i regionens koloniala historia. Själv får jag kalla kriget-vibbar av triennalens idé att stärka den nordatlantiska kulturella gemenskapen, då den måste ha varit under arbete när Sveriges Nato-ansökan var i sin linda.
Katarina Pirak Sikku, 25 februari–14 maj Havremagasinet, Boden
Katarina Pirak Sikku har på senare år medverkat i en rad omskrivna grupputställningar, och nu presenterar Havremagasinet i Boden hennes första omfattande soloutställning i hemtrakten Norrbotten. Den samiska erfarenheten är central, och hon har fördjupat sig i Rasbiologiska Institutet som på 1930-talet influerade de tyska nazisterna, vilka i sin tur har influerat Sveriges nuvarande regeringsunderlag. Ett utmärkt tillfälle att ta tåget norrut, även om utställningen kanske kan komma söderut senare?
