Om något definierar Mik´s arbete världen efter katastrofen. En värld som har passerat alla kritiska punkter och bara står och balanserar mellan paralyserad desperation och förestående utbrott av blind våld.
Det hände sig att jag av ett rent misstag hamnade på öppningen till den här utställningen för ett par veckor sedan. Misstag, eftersom jag hade blandat ihop kunsthall och kunstmuseum och inbillade mig att jag skulle se något helt annat; något som visade sig vara det som egentligen var fel medan detta verkade ögonblickligen rätt och riktigt. Men jag har i vilket fall som helst utvecklat en form för allergi när det gäller vernisager. Åldern har krypit över mig och jag orkar inte dricka så mycket rödvin som förr, och mitt intresse har skiftat fokus – jag tänker bara på en sak nu för tiden. Så det blev under alla omständigheter ett kort besök, men jag visste att det var något med det. Något som kickstartade en undermedveten process där inne i mitt slitna plågade huvud. Jag tror jag vet ganska exakt vad det är som gör det nu, men då, på vägen hem, ivrigt upptagen av helt andra tankar – eller, i uppriktighetens namn, en enda tanke – visste jag det ännu inte. Eller, rättare; jag gav fan i om jag visste det eller inte.
Aernout Mik, Raw Footage, 2006. (Videostill). |
Men jag hade, hastigt och under ett kort ögonblick, sett det. Och i dag har jag sett det igen, i flera timmar och med den överjordiska koncentration jag annars bara ägnar åt det enda jag tänker på nu för tiden. För det här är något helt annat.
I tiden mellan dessa två besök har det hänt för mycket för att redogöra fullständigt för här, och det mesta av det har ingen som helst relevans i det här sammanhanget heller. Men i denna korta intensiva perioden införskaffade jag mig en ohyggligt fet dvd-box med något sådant som 18 discs, innehållande samtliga tre säsonger av den ganska ojämna tv-serien Millennium. Vad tänkte jag på? Den var svindyr för övrigt. Håller det på att spricka helt för mig? Nej då, den här serien, som spelades in mellan 1996 och 1999 – och alltså har sitt fundament i den gamla världen, i en tid innan katastrofen – var något jag bara ett par dagar tidigare hade tänkt på som något jag egentligen kunde tänkt mig att äga, samlat i en box, och eftersom alla tänkbara behov kan tillfredsställas i den här världen så tog det ju heller ingen längre tid att lokalisera boxen.
Millennium var vid sin tillblivelse Chris Carters nya projekt vid sidan av X-files, men blev aldrig i närheten av att vara så hipp som den föregående serien. Det hade den för övrigt under inga omständigheter någon chans till heller, eftersom den fick X-files att se ut som ett barnprogram. Millenium antog mer formen av ett ogenomträngligt kolsvart Twin Peaks uteslutande befolkat av demoniska entiteter.
Lance Henriksen som Frank Black i TV-serien Millennium. |
Typisk 90-talslore som nära förestående undergång, resistenta dödliga virus, domedagspredikanter, sekter, serial killers och satanister och den onde själv i egen hög person recirkuleras i en ständigt expanderande konspirationsteori i en värld där det alltid regnar. Och när den är som bäst touchar den nervtrådar du inte visste att du hade och ser ut som en metafysisk version av Se7en, men när den är som sämst sitter den hjälplöst fast i ett lågvattenmärke av manusförfattande, indränkt i sockrad amerikansk välvilja och omtanke. Den enda konstanten, och det enda du verkligen kan lita på, är att Lance Henriksen i sin roll som den synske profilern Frank Black, (Är det tillfälligt att det också är namnet på sångaren i The Pixies? Knappast!), är övermänskligt cool och deadpan genom alla avsnitt.
Så hade det sig att jag till slut gjorde det jag skulle ha gjort för längesen – jag slog av mobilen och gav helt enkelt fan i allt ett par dagar och låg framför skärmen och förhöll mig till denna grymma överdos av pre-millenial angst av ständigt skiftande kvalitet. Och jag visste ögonblickligen att jag skulle bli tvungen att gå tillbaka till Bergen Kunsthall. Något som jag ju också visste innan, men som underströks effektivt i och med denna rekonvalesens.
För om något definierar Mik´s arbete världen efter katastrofen. En värld som har passerat alla kritiska punkter och bara står och balanserar mellan paralyserad desperation och förestående utbrott av blind våld. Videos som ger sken av att vara oändligt långa, gärna på flera skärmar samtidigt, och bara sakligt registrerar en tillspetsad situation. Du vet aldrig helt vad det handlar om, men det är gärna statiska, nervösa scenarier; det liknar okupationer, tagning av gisslan, mass-arrestationer, men man vet aldrig helt säkert vem som styr förloppet, och några gånger verkar grunden till titeln ligga just i detta shifting. I ett givet ögonblick förflyttas makten över ögonblicket från de med uniform till den grupp som intill alldeles nyss låg på mage med händerna på huvudet.
Aernout Mik, Raw Footage, 2006. (Videostill). |
Konstnärskapet verkar utgå från dom handycamfilmer som av och till finner vägen in till CNN; Beclan, Sarajevo, Grozny, World Trade Center, gasattacken mot tunnelbanan i Tokyo… den sortens situationer du inte vill hamna i. Med en avgörande skillnad, det vi ser på Bergen Kunsthall är – med ett undantag – konstruerade situationer. Undantaget, Raw Footage, är baserat på oändliga mängder inspelningar från inbördeskriget i Jugoslavien som legat konserverat i arkiven. Långa sekvenser som saknar den ögonblickliga slagkraft som passar sig i nyhetsrapporteringen, och som därför aldrig visats, men som här förmedlar en ganska exakt bild av hur totalt jävla hopplöst det måste ha varit att stå mitt i det. Åtskilliga partier visar ett flertal adrenalinberusade utländska journalister med små och stora kameror som planlöst löper runt i ett landskap som vid den tidpunkten är ett av dom mest farliga i världen att röra sig i, och mycket riktigt blir ju en man med oproportionerligt stor kamera på axeln skjuten i handen som håller kameran. Vid sidan av Mik´s övriga arbeten blir skillnaden lite större än att bara handla om en nyans; paniken och kallsvetten som rinner i Raw Footage är uppenbart autentisk, och inga produktionsmedel i världen kunde ha hjälpt honom att iscensätta det vi ser. Ändå präglas också dessa verk av den samma rastlöst outhärdliga insikten att vi tyvärr är helt utlämnade till varandra i den här världen. Att konflikt är vårt mest naturliga sätt att kommunicera och förhålla oss till andra människor. Och det kunde fort ha blivit, om inte politiskt, så i alla fall moraliskt, korrekt, hade det inte varit för att detta föregår i real time, utan minsta tillstymmelse till narrativt förlopp. Och presentationen, gärna över flera skärmar och från olika vinklar, kan några gånger klämma sig intill utställningsbesökaren från flera håll och bli oöverskådlig – lämna en med det klaustrofobiska obehag som är den ofrånkomliga effekten av vad vi ser. Eller, faktiskt, inte lämna en överhuvudtaget någonsin, eftersom detta är något vi på olika sätt och i varierande grad måste lära oss leva med i vilket fall som helst.
Och det är där – i brännpunkten mellan den tio år gamla fiktionen i Millennium och den allt för samtida realiteten i Shifting, shifting – jag har befunnit mig dom senaste 24 timmarna. Och jag drar mina helt egna slutsatser av kontrasteffekten som uppstår.