14 december

Vilka av årets utställningar slog knock-out på Kunstkritikks recensent Lars-Erik Hjertström Lappalainen?

Johanna Gustafsson Fürst, L/anguish–But if the Word Gags, Does Not Nourish, Bite it Off, 2019. Foto: Christian Saltas.

Johanna Gustafsson Fürst, Ympa orden, piska min tunga, Accelerator, Stockholm 

En utställning om den lingvistiska dimensionen av svenska statens mission att försvenska Tornedalen. Jag skrev ganska utförligt om den i min recension, och vill i efterhand bara tillföra minnet av hur ljussättningen gjorde ljuset självt till ett skulpturalt element. I det ena rummet fick det skuggorna av verken att teckna spänningsfält och hotfulla gränser på golvet, medan en koncentrerat belyst del av golvytan kom att te sig som en frizon i vilken skuggan från en hängande skulptur rörde sig. I det andra rummet var belysningen jämnt fördelad i rummet, och skuggorna från skulpturerna utstrålade en dansant lätthet och ett oriktat kontaktsökande.

Berit Lindfeldt, Insidor och utkanter, Konstakademien. Foto: Jan Watteus.

Berit Lindfeldt, Insidor och utkanter, Konstakademien, Stockholm

När jag hade gått knappt två steg in i Berit Lindfeldts utställning på Konstakademien stannade jag till, drabbad av att det såg ut att vara någonting riktigt bra där inne. För första gången ställdes jag inför problemet: ska jag verkligen gå in och se utställningen, som ju knappast kan överträffa detta första intryck? Det gjorde jag, det gjorde den. Det var en mycket märklig upplevelse, lite overklig, då utställningen på ett väldigt saklig och konkret sätt tycktes besvara frågan om vad ett hem är när det inte längre finns kvar. Någonting är det ju, fortfarande, men vad? Ibland funderar jag på vad Lars Norén hade kunnat skriva om den.

Éva Mag, DEAD MATTER MOVES, performance, 2019.

Éva Mag, Det finns en plan för det här, Bonniers konsthall, Stockholm

Éva Mag hade tagit alla prylar som hennes pappa hade samlat på sin gårdsplan för att under utställningens gång låta personalen, helt utan anvisningar, sortera dem. Genom denna ansamling av saker framträdde inte bara omöjligheten av att få två olika sensibiliteter att hitta ett gemensamt förhållande till sakerna. Där fanns även två olika relationer till det förflutna. Därutöver framträdde båda som människor som försöker hitta något i produktionssystemets marginaler. Att samla skrot, reparera och bygga egna apparater av det som andra inte längre vill ha framstod som en motsvarighet till vår tids bruk av tillfällig arbetskraft. En uppdragsgivare, i det här fallet Éva Mag, behöver bara komma på en uppgift åt för att själv få uppskattning och betalt. Människor som skrot, skrot som bärare av intima relationer. Och i allt detta svårigheten att vara tillsammans i en vardag definierad av relationen till produktion. En otrolig utställning.

– Lars-Erik Hjertström Lappalainen är konstkritiker, mångårig medarbetare i Kunstkritikk och redaktör för tsnok.se.

För årets bidrag i Kunstkritikks julkalender, se här.

Læserindlæg