Det är med gnagande oro jag besöker HDK-Valands masterutställning i fri konst, som i år förlagts till skolans lokaler. Någon pressvisning arrangerades inte så jag fick själv boka in en förhandsvisning. Om skolan inte är intresserad av att göra studenterna synliga i offentligheten, varför ska vi andra bry oss?
Det enkla svaret är att studenterna visar förbluffande bra konst. Skolan, där alla tilldelats varsitt rum, fungerar dessutom väl som utställningsplats. Längst bort i korridoren har Maria del Mar D’Amato installerat ett tält med små titthål. Där inne genomför hon en böljande dans, klädd i en stickad folkdräkt som täcker ansiktet. Det uppstår en märklig katt-och-råttalek, där jag kan välja att titta in eller låta bli. Min estetiska njutning likställs med den hos en perverterad plit. Vilken fasansfull insikt!
I en annan black box visar Silas Lilo Jensen en tvådelad ljudinstallation, i min mening utställningens starkaste verk som gör erfarenheter av transvård och transition kännbara även för en cisperson. Särskilt drabbande är den nynnande, mässande och ibland ylande kören, vars röstsprickor blir verkets främsta kvalitet .
Flera konstnärer delar ett intresse för sinnesnärvaro. Nils Karlsson lurar mig först att tro att han har försovit sig och glömt att installera sina verk. I själva verket handlar det om det klassiska vitt-på-vitt-tricket. En minimalistisk gimmick som Karlsson driver långt med sin guide över verken, vilka drar mot osynlighetens gräns. Alexandra Bittarovás har i sin tur lagt ut ostronskal med vax som smälter under infrarött ljus. Det är meditativt att betrakta hur formerna löses upp, bubblar och stelnar. De kan tolkas som en metafor för lyxkonsumtion i antropocen, men här ligger det alarmistiska som en sinnlig underton.
Johan Sandler visar en billboard med budskapet «Vi står här för att det inte gick går» som han kört mellan svenska orter kopplade till uranutvinning. Som besökare kan man köra en radiostyrd version av bilen, vilket får mig att skratta då det gör aktivisten till ett irriterande småsyskon som kör in i de vuxnas smalben. I rummet intill har Catalina Gómez Ruedas täckt väggarna med spanska och engelska ord i rött och blått som jag får ta på mig färgglasögon för att läsa. Orden töms genom repetition, som om någon har spytt upp skolans teoribegrepp i ett försök att undvika den akademiska skärselden.
Fey Tewedros visar ett videomontage där arkivklipp av svarta, främst amerikanska ikoner inom politik, idrott och musik blandas med scener av polisvåld. I rummet finns också ett (anti)monument över vad hon beskriver som «black social death». Ett försvinnande som öppnar mot en annan subjektivitet?
Summa summarum lyckas studenterna skingra min oro för att masterutställningen har förvandlats till en intern angelägenhet. Katalogen beskriver dem som satelliter i en «temporär konstellation», utan illusioner om gemenskap och kollektiva praktiker. Som mest, sägs det, kommer de att hälsa om de råkar mötas på en vernissage. Så kanske det blir, men deras verk är i alla fall högst minnesvärda.
