2 december

Vilka var de mest liderliga och hämningslösa utställningarna 2020? Idag delar konstnären Martin Gustavsson med sig av årets bästa konstupplevelser.

Miriam Cahn, WAS MICH ANSCHAUT, 1.11.2019, 200 x 190 cm, 2019.

Miriam Cahn, Me As Happening, Kunsthal Charlottenborg, København

Miriam Cahns måleri Kunsthal Charlottenborg golvade mig. Hela min kropp aktiverades, allt motstånd var lönlöst. Färgens våldsamma vällust parat med den narrativa kraft hon släpper lös fick mig att både darra och se dubbelt. Att Cahn äntligen visades i stor skala för första gången i Norden var en stor sak, då hon fått mig att se måleri på ett nytt sätt. Efter det finns ingen återvändo. Den enorma frihet och nyfikenhet som manifesteras i hennes verk är så förlösande och kroppslig att jag känner mina tentaklers känslighet skruvas upp flera oktaver.

Lena Cronqvist, Middag med räkor, 135 x 150 cm, 1974. Photo: David Schreiner, Sundsvall Museum.

Lena Cronquist, Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm

Man skulle man kunna säga att Cronquist är Cahns svenska motsvarighet. I hennes stora retrospektiv på Waldemarsudde var det verken från 70-talet är de som drabbade mig mest. Koloriten och den lite tröga färgpåläggningen är underbar. Det gör liksom lite ont när man tittar och följer hur penseln bråkar med berättelsen. Jag ser också ett för mig nytt släktskap med Cecilia Edefalk (också hon med en stor retrospektiv i Norrköping). Serien med målningar av borgerskapets middagar är en fullkomlig fullträff med olustiga räkskal och tunga domkyrkoliknande matsalsstolar som kväver middagsgästerna. Denna utställning var en fullkomlig överraskning som jag höll på att missa. Tack till studenten som fick mig att gå dit.

Nicolas Poussin, Nymf med Satyrer, 66.4 × 50.3 cm, 1627. National Gallery, London.

Arkadien – Ett förlorat paradis, Nationalmuseum, Stockholm

Nationalmuseum bjöd under hösten till Priapus fest med alla attribut synliga. Jag gladde mig åt sexualiteten och begärets hämningslösa kraft. Här fanns allt man kunde önska av sedeslöshet. Museet har till och med fått med Poussins målning av två satyrer som finner ögongodis i en nymf som med slutna ögon tillfredsställer sig själv. Den vanliga motsättningen mellan det apolloniska och det dionysiska fick stå tillbaka, och istället förklaras som två sidor av samma mynt. Man kan inte annat än glatt dansa med i en annars något glädjelös tid.

– Martin Gustavsson (f. 1964) är konstnär och lektor i måleri på Konstfack i Stockholm. Gustavsson är baserad i London och Stockholm och arbetar huvudsakligen med måleri, måleriets relation till performance och rörlig bild. Han leder också en workshop för unga konstnärer i Lima Peru som nyligen presenterats online: www.haciendocontexto.com

För årets bidrag i Kunstkritikks julkalender, se här.

Læserindlæg