Dannet generasjonssamtale
I stedet for en refleksjon over maleriets rolle i to urolige epoker er LNMs jubileumsutstilling 1968/2018 blitt en hyggelig sammenkomst på tvers av generasjoner.
Kritik
Drömtid
På Luleåbiennalen blir det nordliga vintermörkret en okänd variabel som vi bara kan närma oss på ett trevande sätt, genom poesin.
Den norske popkunstens uventede kraft
Per Kleivas tilsynelatende banale og symboltunge motsetninger griper kjernen i prosessene som styrer vår globaliserte verden.
Mens vi venter på Oslo-biennalen
Undersøkelser gir grunnlag for atter nye undersøkelser i boken om forprosjektet til Oslos nye biennale for kunst i offentlige rom. Imens nærmer vi oss biennalens åpningsdato.
Det enkleste er gevær
Tor Børresen kunne gått enda dypere i sin dialog med modernismen, enn å stille den opp på en pidestall og oppfordre publikum til å plaffe løs.
Situationismens (u)lykkelige historiebevidsthed
Miniudstilling i Malmø viser en inklusiv og pluralistisk fortolkning af situationismen, mens en kæmpeudstilling i Berlin virker opslugt af ideen om bevægelsens eksklusivitet.
Katastrofskulptören
Vid snart 80 års ålder lyckas Lars Kleen förnya sitt medium med varje nytt verk. Hans senaste utställning iscensätter den globala uppvärmningens effekter i skulpturens form.
Utan revolution i samtiden
Den danske konstteoretikern Mikkel Bolt Rasmussens nya bok Hegel after Occupy visar att det är dags för honom att finna nya allierade av kött och blod.
Död åt döden
Anton Vidokle och Arseny Zhilyaev menar att verklig social jämlikhet förutsätter odödlighet åt alla. Men det är bara det vackra och förnuftiga i människan som ska leva.
Hovedpersoner
Jos de Gruyter og Harald Thys’ spøg og skæmt-æstetik går ikke op i hat og briller, men gør at alle kan være med.
Polstret barndom
Lekende og glade barn til tross – Kunsthall Oslos fargerike lekeplass er åsted for en ideologisk strid mellom fortidens harde modernisme og dagens myke sikkerhetsregime.
Det hermetiskt öppna
Pierre Huyghes utställning på Serpentine i London frågar: vilket är det öppna konstverkets kritiska värde i den participatoriska media-apokalypsens tillstånd?
