En skadad barndom
Peter Johanssons dubbelutställning i Malmö är en besinningslös, förtvivlad och humoristisk uppgörelse med de sexuella övergrepp han utsattes för som barn.
Peter Johanssons dubbelutställning i Malmö är en besinningslös, förtvivlad och humoristisk uppgörelse med de sexuella övergrepp han utsattes för som barn.
Med Post Institutional Stress Disorder leverer Jacob Fabricius ikke kun en indlevet diagnose af vores tid. Selve udstillingsmediet udfordres på overlegen vis.
Filmene til Marte Aas på Kunsthall Trondheim skitner til vinduet mot fremtiden.
Torra kvistar, cementbitar och knöliga rester fogas samma på oväntade sätt i Andreas Mangiones utställning på Elastic i Stockholm. Över allt vilar en tät och gåtfull dimma.
Hanna Ljunghs utställning på Anna Bohman Gallery i Stockholm är en existentiell betraktelse över relationen mellan gruvdrift och människa.
Janne Kruses fotobaserte utstilling It’s so real på Noplace i Oslo er som et landskap av uklare minner.
Luftige gespenster danser henover væggene i Mathias Krygers sexede, surreelle udstilling af outsiderkunstneren Ingeborg Prehn i samspil med Julie Nord og Roee Rosen.
Instagram, galleriet og det fysiske legemet glir sammen til ett kontinuerlig utrykksrom i attenårige Inti Wangs selvsikkert personlige utstilling på Golsa i Oslo.
Linda Hofvanders utställning på Cecilia Hillström Gallery vänder på rummet och sätter gravitationen ur spel. Golvet blir en vägg, det horisontella vertikalt.
Sedan Documenta 14 har intresset för Britta Marakatt-Labba ökat dramatiskt. Hennes retrospektiv på Lunds konsthall bekräftar att uppmärksamheten är högst välförtjänt.
Helga Christoffersens lækre gruppeshow i Galleri Susanne Ottesen efterlader mig vred, opstemt – og sulten.
En talande sten och en upp- och nedvänd båt som berättar om sina resor är några av inslagen i Joar Nango och Anders Rimpis gestaltning av en lekgård i Jokkmokk.
Kateryna Lysovenkos utställning i Helsingborg glöder.
Maleriet blir destinasjon og begivenhet når Katharina Grosse sprayer ned Munchmuseet.
Ann Lislegaard og Amalie Smith forsøger begge at indkredse det levende gennem dets modsætninger. Ikke så betryggende, men meget menneskeligt.
Maria Pasenau er rå, i alle betydninger av ordet.