Att försöka sammanfatta, att göra listor, gör mig illa till mods. Efter ett år när arbete, undervisning och en ettåring skapade en trekant som inte rymde mycket annat, kanske det till och med är vårdslöst. Men när jag satte mig ner och tänkte igenom de uppenbara samtalsämnena, som världspremiären av Trinh T. Minh-ha’s What About China? på CPH:DOX, Marcel Duchamp på MMK i Frankfurt, och Lee Lozano (äntligen i Köpenhamn!) fanns det några som stod ut. Kruxet är att även om jag aldrig lyckades att faktiskt se dem är det ändå de som jag har fortsatt att tänka på. Så låt oss åberopa vad Jean-Luc Godard (RIP) sa om filmskaparna i den franska nya vågen: de hade ofta inte sett de filmer som var viktigast för deras arbeten. I stället existerade de osedda filmerna genom beskrivningar och återberättelser: ”Filmer som vi inte hade sett brukade kallas cinema, det osynliga brukade kallas cinema. Senare blev det estetisk metafor. Vi älskade The River eftersom vi aldrig hade sett den och Jean-George Auriol pratade om den”.
Björn Lövin, Den omgivande verkligheten, Moderna Museet, Stockholm
I somras ringde mina föräldrar till mig när de besökte utställningen och sa: ”Du måste se det här”. Men senare på hösten, i samband med det apokalyptiska svenska valet, framstod Björn Lövins verk som meddelanden från en tidigare punkt på den väg vi snubblar fram på och som vi uppenbarligen inte kan eller vill avvika från.
Några källare i Köpenhamn
Ibland är till och med runt hörnet en omöjlighet. Mycket händer där, ofta i källare som (Kino) Cucina och Bizarro. De gamla duscharna och omklädningsrummen under ateljéerna i AGA-huset på Vermlandsgade har börjat fungera som, i brist på ett bättre ord, up-for grabs-utställningsrum, där olika saker kan testas. Allt tillåts vara sitt eget, utan att någon pseudo-institutionell logik tillämpas. På andra sidan av Köpenhamns källarspektrum – i ett genialt curatorisk grepp – fanns Lynn Hershman Leesons utställning på Simian. The Electronic Diaries (1984–2019) visas i Ørestaden: ett underjordiskt cykelgarage förklätt till konstmuseum. Den perfekta dystopiska miljön för Hershman Leeson.
No Master Territories: Feminist Worldmaking and the Moving Image, Haus der Kulturen der Welt (HKW); Cinema of Commoning, Sinema Transtopia, Berlin
I somras hände två saker i Berlin som nästan fungerade som ett motgift till den tyska (mediala) reaktionen på Documenta 15. Cinema of Commoning, ett symposium och filmprogram på och av Sinema Transtopia, och No Master Territories: Feminist Worldmaking and the Moving Image, en utställning på HKW. Båda omdefinierade den subversiva potentialen hos film som delas av alla eller av många. Listan över filmer som visades på HKW under sommaren kan läsas som ett förslag till ovannämnda avvikelse, vilket existerar inom både den fysiska verkligheten och i de spektrala spekulationer som att visa och skapa verk, världar, medför. För att låna programmets inledande citat från Adrienne Rich: ”Vi som inte är likadana. Vi som är många och som inte vill vara likadana”.
John Skoog är konstnär och bor i Köpenhamn. Under 2023 kommer hans andra långfilm att spelas in.
