När konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzén förra veckan sa upp sig på Sveriges Radio efter tre decennier markerar det inte bara ett karriärskifte, utan en förflyttning från ett public service-uppdrag till en uttalat opinionsdriven mediemiljö. Hans nya arbetsplats blir Webb-TV-kanalen 100 %, ledd av Henrik Jönsson, en entreprenör och opinionsbildare som har gjort sig ett namn genom hård kritik av public service från ett högerperspektiv. Han har beskrivit målet som att 100 % ska bli ett svensk motsvarighet till Fox News.
Bakgrunden är att Arndtzén gjort inlägg på sociala medier som bedömts som politiska ställningstaganden och oförenliga med Sveriges Radios krav på opartiskhet. Detta ledde till att han i mars 2026 petades som programledare för SR:s Kulturnytt och inte längre fick kommentera kulturpolitik. Hans uppdrag som konstkritiker påverkades dock inte.
Arndtzén har varit verksam sedan 1990-talet, på både Sveriges Radio och Expressen, och har utmålats som en konservativ röst i konstdebatten. I sin bok Konsten är vi (2022) menar han att konstlivet fryst ut Lars Vilks och kritiserar politiseringen av konst från ett vänsterperspektiv. En debatt i media föregick bokens publicering där Arndtzén starkt kritiserade Moderna museets överintendent Gitte Ørskou för att på ideologiska grunder ha försvarat beslutet att inte förvärva Vilks Rondellhundsteckning.
Arndtzéns övergång kan därmed förstås som ett uttryck för en pågående omstrukturering av det svenska medielandskapet, där sociala medier och alternativa medieplattformar i allt högre grad bereder utrymme för högerorienterad kritik av konstvärldens normer och institutioner.
Hur kolliderar diskussionerna om krav på opartiskhet i din roll som kulturreporter och kritiker på Sveriges Radio med din övergång till en så ideologiskt färgad högerkanal som 100 %?
Ett viktigt skäl till att jag tackade ja till 100 % är att kulturjournalistik är något relativt nytt och outforskat i dessa sammanhang. Kulturjournalistiken behöver en position utanför den dominerande vänsterliberala hegemonin. Men jag ska inte, i första hand, att bedriva polemisk opinionsbildning från höger i min nya roll. Det jag vill möjliggöra är ett rum där kultur inte måste vara vänster.
Vad blir din roll när du tillträder i sommar, och vad är 100% för mediakanal?
Det är en nystartad verksamhet som bygger på Henrik Jönssons opinionsjournalistik, men de har tydliga ambitioner att bli bredare, vilket jag tycker är intressant. Igår träffade jag en del av mina blivande kollegor, i huvudsak unga personer med en slags frisk nybyggaranda. Det tycker jag är spännande.
Jag kommer att leda ett kulturprogram i och även skriva kommenterande texter. Det jag kan säga redan nu om programmet är att vi kommer inleda med att titta på vår kulturkanon. Den debatterades ju flitigt före offentliggörandet i höstas, men efteråt dog intresset.
Ser du ett problem med att du går från långsamma reportage kring smala och breda kulturuttryck på Sveriges Radion till att nu bedriva likesbaserad Youtubejournalistik med högervinkling?
Jag kommer visserligen göra kortare klipp för sociala media, men jag ser framför mig ett register av olika tonaliteter och former för kulturjournalistik. Jag tror inte 100 % skulle höra av sig till mig om de egentligen ville ha en kul gonzoreporter.
Riskerar din konst- och kulturkritik nu att «fångas» av högerperspektivet och, som Johannes Klenell skriver i Arbetet, reducera dig till en spelare i högerns renodlade propagandaorgan?
Jag tror att alla kan förvänta sig att jag fortsätter arbeta utifrån samma perspektiv som jag utvecklat under de senaste tio åren. Nu är jag ju helt fri att uttrycka åsikter som jag vill. Sedan finns det ju naturligtvis normer jag framöver förhåller mig till, men jag längtar inte efter att tillhöra eller representera en färdig politisk mall. Jag är ute efter frihet.
Flera olika personer har varit inne på samma spår som du, exempelvis Piotr Bernatowicz, tidigare högerprofilerad direktör för konsthallen Ujazdowski i Warszawa som menar att det är viktigt att skapa utställningar med konstnärer som står tydligt till höger med argumentet att konstvärlden saknar ideologisk mångfald. Är det vad du är ute efter nu?
Jag hade nyligen en animerad diskussion med konstkritikern Sonia Hedstrand i radio om den traditionsorienterade Florensakademin i Mölndal, som hon pekat ut som ideologiskt suspekt. Jag har svårt att förstå konstvärldens rädsla för en sådan liten, privatfinansierad verksamhet. Den typen av reaktion är för mig ett exempel på bristen på mångfald och takhöjd i konstvärlden. Jag har stört mig länge på det, och gjort vad jag kunnat för att motarbeta det. På min nya arbetsplats kommer jag troligtvis vara mindre ensam om det perspektivet.
Opartiskhet är ett begrepp som du och många andra har använt som kritiskt slagträ. Är det eftersträvansvärt eller vill du ha en mer ideologiskt färgad konstkritik och kulturjournalistik? Du har ju själv riktat kritik mot hur principen om opartiskhet tillämpats inom public service.
Utan en konsekvent opartiskhet förlorar public service sin legitimitet. Men kritik är en form av opinionsjournalistik och särskilt i en tid där politiken tränger in överallt så blir det svårt att vara opartisk som kritiker. Men visst, om man följer strömmen kan man ju låtsas, och komma undan med det.
Kunstkritikk har tidigare skrivit om Dean Kissicks The Painted Protest – How Politics Destroyed Contemporary Art, om hur den politiska ängsligheten har berövat konsten dess attraktionskraft. Delar du hans oro för konsten?
I stort sett delar jag hans analys av att politiseringen har gjort konsten sämre.
På vilket sätt?
Ta Lars Vilks: vad händer när man tecknar en karikatyr av profeten Muhammed? Man blir utfryst från konstvärlden. Varför? För att det finns en ideologiskt färgad överenskommelse om att troende muslimer måste skyddas från att man skojar med deras profet. När alla religioner i själva verket bygger på auktoritet, det vill säga makt. Lars Vilks gjorde det förbjudna och fick betala priset. Väldigt få är beredda att göra det. Hur mycket gyckel med makten går vi miste om, när makten skyddas på det sättet av konstvärldens institutioner? En hel del, skulle jag tro.
Vad vore alternativet här – att förbjuda politiska åsiktsyttringar på konsthögskolorna? Och hur skulle det i så fall går ihop med principer om yttrande- och konstnärlig frihet?
Man ska akta sig för att förbjuda saker. Men konsthögskolorna är myndigheter och ska som sådana vara opartiska. JO:s kritik mot HDK-Valand nyligen visar att skolan inte klarade att stå emot den här opinionen. Konstfacks rektor Anna Valtonen såg först ut att stå emot aktivisterna där men nu har Konstfack avslutat sitt samarbete med konstskolan Bezalel i Jerusalem, vad jag förstår. Jag ser alltså ingen överhängande risk för åsiktsförbud – däremot för att starka opinioner tystar andra röster och i värsta fall börjar styra själva myndighetsutövningen.