I förrgår öppnade Rastros – spår av kultur på Världskulturmuseet i Göteborg, en grupputställning initierad av Chiles ambassad, som enligt pressmeddelandet «utforskar relationer mellan chilensk kultur och svenska erfarenheter». Vid vernissagen arrangerade sex av sju medverkande konstnärer en «aktion i solidaritet med det chilenska folket». Konstverk täcktes över av röda skynken och en deklaration lästes upp inför de inbjudna gästerna. Stämningen blev, enligt en aktionsrapport publicerad av gruppen, mycket dålig.
Sedan lite mindre än två veckor pågår intensiva protester i Chile, riktade mot den sittande regeringen, ledd av president Sebastián Piñera. Protesternas omedelbara orsak var en mindre höjning av tunnelbanepriserna i Santiago. Men höjningen var bara droppen som fick bägaren att rinna över. På en djupare nivå handlar protesterna om det chilenska samhällets sociala och ekonomiska ojämlikhet, som intensifierats snarare än lindrats under en period när den chilenska ekonomin samtidigt har befunnit sig i stark tillväxt.
Det finns idag en ny vilja – i Chile, men även i andra sydamerikanska länder och bortom – att riva upp det nyliberala kontrakt som tecknades av general Pinochet och hans bundsförvanter efter militärkuppen 1973, och som fortfarande vägleder landets sociala och ekonomiska politik.
De chilenska myndigheterna har bemött protesterna, som spritt sig från Santiago och idag är en landsomfattande rörelse, med våld och exceptionella juridiska åtgärder. Piñera beskrev i söndags situationen som ett «krigstillstånd» och polisstyrkor och extrainkallade militärer har slagit ned demonstrationerna med utstuderad brutalitet. 18 människor har hittills dödats, vilket har fått FN att inleda en undersökning för brott mot mänskliga rättigheter.
Många ser i den chilenska regimens krigsretorik, polisvåld och undantagstillstånd en återgång till militärdiktaturens auktoritära repression. Reaktionerna har varit starka, vilket fått Piñera att delvis backa, men hittills utan att lyckas blidka de protesterande. Så sent som igår arrangerades stora demonstrationer på torg i många av landets största städer, och protesterna visar inga tecken på att avta.
Protestaktionen på Världskulturmuseet anordnades för att motverka att utställningen bidrar till att «vitmåla» de chilenska myndigheternas agerande. Den syftade också till att erbjuda en motbild mot rapporteringen i svensk och internationell media, som i många fall har avfärdat de protesterande som bortskämda ligister. Under kvällen spelade Jorge Alcaide musik med «kastrullinslag», med hänvisning till de chilenska demonstranternas «kastrullkonserter».
«Sedan en vecka har det pågått massiva manifestationer och studentdemonstrationer i Chile», skriver konstnärerna i det uttalande som lästes upp under vernissagen. «Till en början handlade de om höjda priser på kollektivtrafiken, men de har sedan växt till en landsomfattande proteströrelse mot ojämlikheten, privatiseringarna av naturresurser och pensioner, den försämrade utbildningen och sjukvården, samt de ökade levnadskostnaderna och den privat-offentliga korruption som uppdagats i landet den senaste tiden.»
«Feministiska och fackliga organisationer, ursprungsfolk, tjänstemän och studenter har slutit upp i fredliga demonstrationer på gator och torg», fortsätter uttalandet, «medan de större etablerade TV- och mediekanalerna mörkar den breda uppslutningen och basunerar ut en bild av kaos och vandalisering, för att på så sätt slå split, undergräva och kriminalisera rörelsen. Man vill rikta bort blicken, vända den allmänna opinionen mot de folkliga protesterna och flytta fokus från det som demonstrationen handlar om dvs. sociala rättigheter och ett slut på orättvisorna».
– Med tanke på att denna utställning initierats av den chilenska ambassaden kändes det viktigt för oss att markera vår kritiska position gentemot de chilenska myndigheterna och vår solidaritet med de protesterande i Chile, säger den medverkande konstnären Angela Duran Jofré till Kunstkritikk.
– Vi ställde två krav. Av ambassaden krävde vi att vi skulle få läsa upp vårt uttalande vid den privata visning som ambassaden arrangerade för ett trettiotal personer viktiga för de svensk-chilenska relationerna. Om vi inte fick läsa upp det skulle vi plocka ned vår utställning och istället vända oss direkt till svensk media.Av museet krävde vi att vårt uttalande ska fortsätta att vara tillgängligt på museet under den resterande utställningsperioden, vilket det också kommer att vara, även om vi fortfarande diskuterar exakt hur det ska arrangeras praktiskt. Det är för oss väsentligt att vår utställning fortsätter att vara en liten nagel i ögat på den sittande chilenska regeringen och dess representanter i Sverige, förklarar Angela Duran Jofré.
