The Goonies på tjack
Ryan Trecartins konst är en hyperteatral vardagsrealism för det 21:a århundradet. Hans utställning på Kunst-Werke är ett utvidgat montage, och en ny idé om vad film kan vara.
Kritik
At tale med én stemme
Santiago Sierra og Jens Haanings The Copenhagen Declaration består af én enkelt sætning, men er kunstnernes mindst «italesatte» værk. Hvad det handler om, er op til os.
Vandalenes inntogsmarsj
I Kristiansand finner man hele spekteret av strider knyttet til den offentlige kunsten, fra kunstfaglig uenighet til vandalisme. At disse stridene også kan være et utmerket utgangspunkt for en utstilling, viser Knust i offentlig rom.
Linjen i samtiden
Märk linjen på Göteborgs konsthall överraskar inte med oväntade namn, men lyckas ändå synliggöra gränsdragningar med högst konkreta verkningar och funktioner.
Bastarder, kameleoner
Ane Mette Hols intensiverte naturalisme røsker arket ut under tegningen og lar den innta rommet. Men som den perfekte illusjonist vil hun også bedraget til livs.
Nya modeller, nya försök
Vad kan ett kvalitativt samhälle vara idag? Dave Hullfish Baileys kopplingar mellan en hippiekommun i Colorado, utbildningspolitik och land art, ger intressantare svar än Ane Hjort Guttus filmade kvinnoporträtt på Tensta konsthall.
Den nye kjedsomheten
Det kan være fristende å kritisere Elmgreen & Dragsets retro-utstilling i København for dens mange klisjeer. Men subtilitetens kunst har aldri vært duoens styrke, og vel heller ikke deres interessefelt.
Tegnestykker
Med årets Tegnebiennale har man klart å heve mønstringen fra å være en slags tegnemediets Høstutstilling preget av retningsløs pluralisme, til en stramt kuratert utstilling.
Det svårgripbara hatet
We Hate in Order to Survive på IAC i Malmö tar upp hatet som grund för samhörighet, och rymmer både propagandistisk förenkling och mer tankeväckande verk.
Esoterisk väv som förgrenar sig
Nadine Byrne förvandlar sorgearbete till textilproduktion på Verket i Stockholm, men utställningen hade vunnit på att knytas mindre hårt till den tolkningsram som anges.
Danser med flyktninger
Med Dear. Ethos. Pathos. Logos. Collapse. vinker Andrea Lange farvel til aktivismen og vender blikket mot seg selv. Resultatet er forførerisk, men balanserer samtidig nær en patetisk kollaps.
Doven hyperrefleksivitet
Keren Cytter laver film og reflekterer rigtig meget over sig selv – ligesom alle andre i dag. Måske det er derfor hun er så spændende.
