En svensk komplott

«Bara en kris – verklig eller upplevd – kan leda till sann förändring», skrev ekonomen Milton Friedman 1982. «När krisen äger rum baseras de handlingar som utförs på de idéer som finns tillgängliga».

«Efter detta kommer vi att befinna oss i en helt annan värld», sade en vän till mig för ett par månader sedan. Jag har sedan dess läst och hört många andra säga liknande saker. Ibland i en anda av optimism: kanske kommer detta att leda till ett ekologiskt uppvaknande; kanske kommer de finanspolitiska nödåtgärderna att förverkligas permanent som ett rättvist samhälle! Ofta mer pessimistiskt: den globala ekonomin kraschar, arbetsmarknaden struktureras om för att återställa tillväxt och vinstmarginaler, vi är alla dömda att tillbringa framtiden som Zoom-isolerade gigarbetare i hygieniska bunkrar.

Det finns ingen anledning att tro att Friedmans ord – det första citatet – inte skulle vara giltiga än idag. Jag insåg efter ett tag att det på sätt och vis var därför jag kände mig obekväm med min väns ord – det andra citatet – trots att de var kloka och välvilliga och bara syftade till att förbereda mig för att pandemin skulle bli långvarig, att normaliteten skulle upphävas, att konsekvenserna skulle bli omfattande.

Det som gjorde mig obekväm var att denna «andra värld», den på andra sidan av pandemin, på något sätt låg bortom vår räckvidd som tänkande och handlande varelser. Det enda man kunde säga om den var att den inte skulle komma att likna det som föregick den. Ingenting vi lärt oss hittills skulle applicera, inga idéer, planer eller projekt skulle finnas att tillgå för att påverka den situation vi stod inför. Begreppet om pandemin tycktes, vad gällde vår politiska föreställningsförmåga, höra till miraklets eller katastrofens ordning.

Men finns det något skäl att tro att de krafter som styrde över gårdagens värld inte kommer att vilja styra över morgondagens? Nej. När krisen äger rum kommer de handlingar som utförs att baseras på de idéer som finns tillgängliga. Och de idéer som formulerades av Friedman och hans krets har fortfarande hegemonisk ställning på de politiska och ekonomiska beslutens makronivå. När den akuta krisfasen upphör och rekonstruktionsfasen inleds, är det dessa idéer som kommer att ligga närmast till hands för att vägleda politisk handling.

Den kris Friedman förmodligen syftar på i citatet jag inleder med – som kommer från förordet till en nyutgåva av hans klassiker Capitalism and Freedom, ursprungligen publicerad 1962 – är 1970-talets globala ekonomiska kris, som tog en mängd olika uttryck (fenomenet «stagflation» brukar nämnas) och hade en mängd olika orsaker, däribland de två internationella oljekonflikterna i början och slutet av årtiondet (kända som OPEC I och II, efter oljekartellen).

Denna kris är i centrum för den utställning som nu visas på Index i Stockholm: The Campaign, arrangerad av organisationen Kybernein Institute, med konstnären Nathalie Gabrielsson i spetsen. Det är en politisk utställning, som handlar om den process med vilken det nyliberala paradigmet vann hegemonisk ställning i svensk politisk kultur, och många av de sociala och ekonomiska kontrakt som låg till grund för den svenska välfärdsmodellens kompromiss skrevs om eller revs upp. Utställningen har två centrala argument.

Först, att denna process var resultatet av en samlad kampanj, styrd av ett omfattande nätverk av institutioner, företag, tankesmedjor, medier och organisationer, anfört av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, idag SN, Svenskt Näringsliv). Det andra, mer överraskande – och problematiskt – att denna kampanj i grunden var en sorts komplott, som byggde på förfalskning av nationalekonomisk statistik och utfrysning och svartlistande av oppositionella röster.

Utställningen består i huvudsak av två verk. På en lightbox längs en av galleriets väggar visas ett stort diagram, The Campaign 1970–1990 (2020). Diagrammet är informationstätt, med en mängd textrutor som beskriver «kampanjens» olika aktörer, från individer till institutioner. Rubriker och pilar anger teman, relationer och orsakskedjor. Ett antal mindre kak- och stapeldiagram presenterar statistik över svenska och internationella lönenivåer, BNP-tal och skuldnivåer. Denna myllrande, ganska svåröverblickade karta är formgiven med en närmast utstuderat livlös styrelserumsestetik. Den ser ren och proffsig ut och är pastellfärgad.

Bredvid lightboxen står en stor plattskärm, monterad vertikalt på ett ställ. Där visas en femtio minuter lång monolog, som läses upp av en man som står ensam i ett generiskt rum. Han är filmad i trekvartsfigur och talar med övertygelse rakt in i kameran. Som film sett är det enformigt.

«Vad är din bild av det svenska Folkhemmet?», frågar mannen i filmen retoriskt. «Att det var en typ av socialistisk utopi som var för bra för att vara sann», föreslår han själv. «Allt var egentligen bara en illusion eftersom allt betalades med lånade pengar. Folket gillade den givetvis, för den gav alla en hög levnadsstandard, social trygghet och en massa rättigheter. Men den gigantiska offentliga sektorn blev allt större och dyrare, och till sist klarade industrin inte av att finansiera all denna välfärd.» «Om det här stämmer överens med din uppfattning», förkunnar han, «kan jag informera dig om att du är offer för en komplott.»

Monologen som mannen läser är adapterad av Gabrielsson från texter skrivna av den svenske nationalekonomen Sven Grassman (1940–1992). I centrum för det narrativ som utställningen presenterar finns det som i svensk nationalekonomisk forskning är känt som «Grassmanaffären». Som biträdande direktör för det inflytelserika Institutet för internationell ekonomi (IIES) vid mitten av sjuttiotalet uppdagade Grassman att det fanns betydande fel i de officiella nationalräkenskaperna, vilka samtliga enhälligt bekräftade bilden av att Sverige vid början av decenniet befann sig i en djup ekonomisk kris, orsakad i första hand av skenande kostnader för den offentliga sektorn.

När Grassman påpekade felräkningarna – underskottet i bytesbalansen var långt mindre än siffrorna visade, utlandsskulden var inte heller lika drastisk och kunde oproblematiskt förklaras av oljekrisen OPEC I, som inte var unik för välfärdsstaten Sverige utan drabbade samtliga oljeimporterande länder, osv – möttes han av ointresse, ovilja, rentav fientlighet. Hans karriär i den nationalekonomiska maktsfären kring den inflytelserike ekonomen Assar Lindbeck – direktör för IIES, professor vid Handelshögskolan, ordförande i Kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ekonomisk rådgivare till en rad regeringar, såväl socialdemokratiska som borgerliga, osv – fick snart ett abrupt slut. Riksbanken korrigerade efter långvariga och intensiva påtryckningar från Grassman sin officiella statistik, men utan att göra något väsen av det. Historien slutade i tystnad.

Det är denna historia som The Campaign nu återberättar. Det är en historia som har den fördelen att den är dramaturgiskt effektiv, med en tydlig hjälte och en lika tydlig antagonist. Utställningens samlade representation av det nätverk av organisationer som genom en mängd olika kanaler argumenterade för, lobbade för och genomdrev det nyliberala paradigmskiftet i Sverige, ger också en tydlig bild av skalan av denna kraftansträngning, av omfattningen av de ekonomiska medel som investerades. Någon måste ha känt sig hotad. En publikation producerad för utställningen, Kybernein Appendix, kompletterar denna bild med en ganska rörig men ändå överväldigande lista över de olika politiska reformer som genomförts i enlighet med «kampanjens» riktlinjer mellan 1976 och 1999.

Men som politisk konst är The Campaign ändå uppenbart bristfällig, av flera anledningar. För det första, på grund av dess begränsade historiska och politiska perspektiv. Att Grassmanaffären var en skandal är ett okontroversiellt faktum. Den borde utgöra en påfrestning för de nyliberala intresseorganisationernas redan hårt prövade samveten, i långt högre grad än den faktiskt gör. När det under det sena nittiotalet gjordes en offentlig utredning om svensk ekonomi och demokrati under sjuttiotalet (SOU 1999:150) så ägnade huvudförfattaren ett helt kapitel åt skandalen, men Assar Lindbeck nedlät sig inte ens till att ställa upp på en intervju.

Men från det till att hävda att denna affär var en avgörande orsak till det nyliberala paradigmskiftet i Sverige är det trots allt långt. Möjligen kan de felräkningar Grassman uppdagade ha varit nödvändiga för att skapa opinion för den första vågen av nyliberala reformer under sjuttiotalet. Men de var givetvis inte en tillräcklig orsak för skiftet. Sverige var inte isolerat från resten av världen, det är ett banalt men väsentligt faktum (och inte bara ett avledande argument som «kampanjens» spinndoktorer använder för att avfärda kritik, som utställningen gör gällande).

En mängd andra faktorer spelade också in, inte minst det tidiga sjuttiotalets strejkvåg och intensifierade demokratiseringskrav i ett antal samhällsområden. Att på bekostnad av sådana faktorer centrera berättelsen så tydligt kring en skandal och en individ (och hans nemesis Assar) riskerar inte bara att skapa en skev verklighetsbild, utan underminerar också utställningens retoriska effektivitet.

Det finns ett drag av konspirationsteori i hela utställningen, som den bara delvis försöker tränga bort. Dess starka fokus på felräkningarna gör att man blir misstänksam, inte övertygad. När man tittar närmare på det stora diagrammets karta över organisationer och institutioner, framstår urvalet och arrangemanget också som godtyckligt och vagt. Statliga institutioner som Riksbanken och Riksgäldskontoret figurerar utan detaljer, och «Regeringen» listas okvalificerat bredvid en intresseorganisation som Företagarförbundet. Och att utan närmare förklaring räkna upp Statistiska Centralbyrån i ett cirkeldiagram i vars mitt det står «Manipulerade fakta och statistik» är att ge sig ut på mycket tunn is. Här kunde Kybernein Institute ha behövt en kritisk redaktör eller curator. Ibland undrar jag om detta konspiratoriska drag rentav är ett medvetet, konstnärligt val, någon sorts ironisk kommentar till visselblåsandets genre i den digitala kartografins tillstånd. Men jag betvivlar det – och även om det vore fallet, vilket syfte skulle det tjäna?

Utställningens andra och mer allvarliga problem är att denna bild av en komplex historisk process märkligt nog abstraherar denna process från dess sociala verklighet av motsägelse och konflikt. Jag säger märkligt eftersom The Campaign samtidigt är en utställning med ett ovanligt antagonistiskt anslag. Den vågar nämna namn, vilket är lika sällsynt som berömvärt. Men antagonismen den iscensätter är tom, abstrakt. Om man hävdar att det nyliberala skiftet i Sverige var resultatet av ett bedrägeri, implicerar man också att detta bedrägeri bara behöver avslöjas för att ordningen ska kunna återställas. Och den enda termen som utställningen tillhandahåller för att beskriva denna föregående ordning, detta paradis före fallet, är det märkligt apolitiska «Folkhemmet».

Men sjuttiotalets politisk-ekonomiska paradigmskifte var inte en stor, unikt svensk komplott där Sveriges medborgare – «en befolkning som älskade sin välfärdsstat», som filmens Grassman uttrycker det – lurades att tro på falsk statistik och därför övergav sitt harmoniska folkhem. En sådan bild underskattar i vilken utsträckning «kampanjens» kraftansträngning var en motoffensiv, ett svar på en rad radikalt demokratiska reformprojekt, där det mest kända exemplet kanske var löntagarfonderna, som ju var i centrum för en stor och avgörande politisk konflikt under sjuttio- och åttiotalen.

Detta var projekt som inte syftade till att försvara ett idealiserat folkhem, utan vilkas jämlikhetsanspråk hotade att peka bortom, att rubba den lukrativa kompromiss mellan näringsliv och arbetarrörelse som låg till grund för folkhemmets modell. Den nyliberala motoffensiven i Sverige – och liknande argument skulle kunna formuleras internationellt – syftade till att en gång för alla avsluta den långa historien om sådana radikalt demokratiska experiment, för att istället inrätta ett nytt paradigm som återspeglade en uppenbart begränsad klass intressen, som sunt ekonomiskt förnuft. Det finns inga alternativ, som det hette.

Det vill säga, att göra så att dessa idéer är de idéer som finns tillgängliga, som handlingar kan baseras på, till exempel i händelse av en kris. Men sådan hegemoni vinner man inte en gång för alla. Den måste upprätthållas, försvaras, erövras på nytt, vilket är en omfattande ideologisk ansträngning, ett pågående arbete med att beskriva politiska beslut som naturliga, med att framställa ekonomiska särintressen som allmänt sunt förnuft. En väsentlig uppgift för kritiken idag – i vid bemärkelse – är just att återge denna historia statusen av en pågående konflikt, att visa var motsägelserna finns, så att de på nytt kan bli platser för politisk oenighet och handling. Det fanns inget paradis av samförstånd som förråddes av «kampanjens» svekfulla komplott, precis som inget pandemiskt mirakel nu plötsligt kommer att rädda oss från ojämlikhet och klimatkris och öppna en ny och mer rättvis värld. Det handlar om att återvinna förtroendet för radikal politisk handling.