I kolonialismens väv

Social Fabric på Lunds Konsthall väver samman konstverk med ett rikt källmaterial ur den anglo-indiska textilindustrins koloniala historia.

Alice Creischer, Apparatus for the Osmotic Compensation of the Pressure of Wealth during the Contemplation of Poverty, 2005. Foto: Terje Östling.

Social Fabric på Lunds Konsthall är en utställning om textilindustrins koloniala historia. Den handlar framför allt om Storbritannien och Indien, men också om världshandelns följder och de indiska motståndsrörelsernas kamp för självstyre. I utställningen tvinnas arkivmaterial i form av textilier, äldre målningar, tidningsklipp, böcker, fotografier, filmer och ljudupptagningar samman med samtida specialbeställda konstverk, i ambitionen att åstadkomma nya helheter. Social Fabric skulle, med sin tydliga pedagogiska struktur, fungera väl som en arkivutställning i vilket musealt sammanhang som helst. Arkivbaserad konst har vi sett sedan 60-talet, men här finns ytterligare ett element: samtida konstverk används för att binda samman arkivmaterialet, vilket ger föremålens vittnesbörd om imperialismens förbrytelser en djupare resonans.

Alice Creischer, Apparatus for the Osmotic Compensation of the Pressure of Wealth during the Contemplation of Poverty, 2005. Foto: Terje Östling.

Utställningen är producerad av brittiska Institute of International Visual Arts, och har nyligen visats på Rivington Place i London. Utställningscuratorn Grant Watson – som för övrigt tidigare har organiserat en utställning om indiska samtidskonstnärer på Lunds konsthall – har även här valt att låta de internationellt erkända Raqs Media Collective medverka, men det är Alice Creischer och Sudhir Patwardhans arbeten som fungerar som utställningens utgångspunkt och anger två olika synvinklar på textilhistorien. Creischers verk ger oss ett globalt perspektiv, Patwardhans en lokal, specifik situation. Konstverken utvecklar sedan, tillsammans med allt arkivmaterial, dessa aspekter. Watsons utställning är essäistiskt uppbyggd och beskrivs i katalogen helt enkelt som ett «utvidgat informationsfält».

Tyska Alice Creischers skulpturala installation, som sträcker ut sig i Konsthallens första rum, utgör utställningens prolog. Verket, som består av uppradade metallstativ, vart och ett försett med en pappersrosett, är lika komplext som sin titel: Apparatus for the Osmotic Compensation of the Pressure of Wealth during the Contemplation of Poverty (Apparat för att motverka trycket från rikedomen genom osmos under betraktande av fattigdomen), (2005). De handklippta rosetterna utgör skira, transparanta element, som i likhet med den tygvåd som hänger från taket är täckta med bilder och texter som skildrar olika situationer och berättelser ur historien. Dessa bilder och texter leder betraktaren runt verkets cirkulära form, på ett sätt som för tanken till hur information ständigt kan kastas om och blandas som i ett gigantiskt kaleidoskop. Installationen skulle också kunna liknas vid en förlängd optisk mekanism som «projicerar» en bild av den globala industrialismens och kapitalismens ursprung ur den camera obscura-liknande trälåda som utgör verkets ena ände – kanske för att anspela på hur kameran fungerade som maktredskap i den nya världen.

Alice Creischer, Apparatus for the Osmotic Compensation of the Pressure of Wealth during the Contemplation of Poverty, 2005. Foto: Terje Östling.

Verket fungerar således som ett arkiv i sig självt och innehåller material från tre resor genom olika tider. Materialet behandlar en mängd ämnen, från världshandel och distribution av egendom, till hur människor exploateras i Bolivias silvergruvor och hur situationen ser ut i Argentina efter krisen – som också kan avläsas som en konsekvens av globala kapitalflöden. I verket alluderas det till ett svart hål (Agujero negro), vilket även är titeln på en text av det Buenos Aires-baserade «militanta» research-kollektivet Colectivo Situaciones. Det svarta hålet representerar en ovisshet som återkommer i arbetet, bl. a. som en svart rund teckning placerad mellan bilderna av en överklassdam och en tiggare. Letar man sig vidare in i installationen finner man Gandhis spinnrock, som symboliserar avkoloniseringen och hans bojkott och kamp för att rädda den inhemska textilproduktionen.

Symbolerna på väggarna kan man läsa om i konstverkets tillhörande häfte, som fungerar som ett slags notapparat. De långa texterna förtar verkets omedelbara effekt, men samtidigt skapar de förutsättningarna för den slags nyfikenhet som krävs för att man ska kunna ta till sig en utställning med denna ambitionsnivå (med sina timslånga filmer och stenciler med referensmaterial om textilhistorien vid varje «station»).

Sudhir Patwardhan, Lower Parel, 2001. Foto: Terje Östling.

Creischners undersökningar kan knytas till den självlärde indiske konstnären och radiologen Sudhir Patwardhans arbete, som behandlar textilarbetarstrejken i Mumbai 1982-83 och dess konsekvenser. I filmprogrammet kan man ta del av Anand Patwardshans Occupation Mill Worker, en dokumentär om en fabriksockupation 1996 som misslyckades på grund av att anläggningens föråldrade maskiner inte kunde väckas till liv igen.

Patwardhan har sedan 70-talet målat motiv från Mumbai, och skildrat hur staden förändrats genom avindustrialisering och nyutveckling. Målningen Lower Parel (2012) avbildar fabriksområdet Girangaon, med det moderna Mumbai i bakgrunden. Bilden blir ett socialt dokument som skildrar hur nya marknadsintressen följer i avindustrialiseringens och avkolonialiseringens spår.

Céline Condorelli, White Gold, 2012 Installationsbild från Lunds konsthall. Foto: Terje Östling.

För den Londonbaserade arkitekten och konstnären Celiné Condorelli, som står för utställningens design, är utställningsstrukturer ett viktigt redskap för att omorganisera och aktivera ett material. Genom att skapa inbördes förhållanden mellan politiska strukturer, sociala verkligheter och institutionella former, inbjuder hon till nya läsningar. För Social Fabric har Condorelli ritat bomullsdraperiet White Gold (2012), väggstrukturen Support Structure, Yellow (2012), samt de meccano-liknade metallstrukturerna Support Structure, Red, (2012), som fungerar som arkivbord. Bland böcker och indiska chintztyger finner man Karl Marx klassiska text om bomullshandeln i Kapitalet, liksom en artikelserie i New York Daily Tribune som beskriver den brittiska handelspolitikens effekter i Indien.

Céline Condorelli, Support Structure, Yellow, 2012 Installationsbild från Lunds konsthall. Foto: Terje Östling.

Längs väggarna i konsthallens övre våning bildar vittnesmål från textilarbetare, fackledare och politiska aktivister, hämtade ur Meena Menons och Neera Adarkars bok One Hundred Years One Hundred Voices, The Millworkers of Girangon: An Oral History, en kör av röster som förstärker Patwardhans bilder. Filmerna i utställningen lägger ytterligare en dimension till samma tematik: här kan man lära sig om bakgrunden till textilindustrins kollaps och om den spekulativa fastighetsmarknaden. Slutligen har man på Condorellis gula väggstruktur fäst upp Patwardhans kolteckningar, foton, planritningar och artiklar, vilka kopplar samman arbetarrörelsernas motstånd och textilindustrins förfall med de nya satsningarna och stadsplanerna för Girangaon.

Social Fabric är en omfattande och generös utställning, men den saknar inte helt svagheter. Den berättar en historia om det globala skeendet genom vilket industrier omlokaliseras till det västerländska medvetandets periferi – ett skeende som fortgår än i dag, med uppenbara konsekvenser: exploatering, orättvisa arbetsvillkor osv. Men hur förhåller sig utställningen till den samtida textilindustrin och dess pågående exploatering?

Céline Condorelli, Support Structure, Red, 2012 Installationsbild från Lunds konsthall. Foto: Terje Östling.

Utställningen är förvisso konsekvent curerad, men frågan är om den inte reducerar själva konstverken till didaktiska, illustrativa verktyg. De medverkande konstnärerna får ingen vidare presentation efter den långa verkförteckningen i utställningskatalogen. Kanske förtas styrkan i Creischners komplexa arbeten och Patwardhans neorealistiska måleri när man tvingas läsa dem utifrån utställningens referenser – även om de artefakter som finns med i utställningen aktualiseras på nytt i en sådan läsning. Till syvende och sist handlar utställningen om en historisk verklighet som är en konsekvens av globaliseringens processer – men hur kan man vidareutveckla en sådan analys?

Möjligheter till sådan utveckling finns: exempelvis hade man kunnat utvidga samtalet om den konstnärliga praxis som handlar om just undersökning och samling. Det hade kunnat ligga nära till hands att i utställningen inkludera Jesper Nordahls gedigna arbete Women’s Centre (2006), om kvinnorörelser i Sri Lanka, och The Kotmale Project (2006), om det Skanska-byggda vattenkraftverket Kotmale. Och när jag ser fotografierna av de kvarblivna skorstenarna i Mumbai kan jag inte låta bli att tänka på Lundafödde Jan Svenungssons ensamma skorsten som sticker upp ur Motala ström, Den femte skorstenen (1999). Jag tänker också på vad som hände med den svenska textilindustrin i Norrköping. Tänk vad spännande det hade varit om också det hade kunnat vävas in, för det är nog just ett sådant kontextuellt arbete jag saknar kring utställningen.

Tushar Joag, Mill Workers Footage, 2000. Foto: Terje Östling.

Læserindlæg