Manual för evighetens kritik
I Absolut farmakon frågar Axel Andersson vilken typ av konst och vilken typ av kritik som kan hjälpa oss att tänka på skalan av människosläktets totala utplåning.
I Absolut farmakon frågar Axel Andersson vilken typ av konst och vilken typ av kritik som kan hjälpa oss att tänka på skalan av människosläktets totala utplåning.
Frank Bowlings retrospektiv på Tate Britain tvingar oss att tänka om relationen mellan form och politik, måleri och historia.
Årets Whitneybiennale har fokus på de autonome, personlige fortællinger. Det politiske er indlejret i bearbejdningen af materialet og formen.
Den flydende udstilling Cry Me a River hvisker en sagte klagesang om hydrofeministisk solidaritet på havets bund, men dukker kun glimtvis op til overfladen.
Kombinasjonen av energisk maleri og klimaaktivisme i Margrethe Kolstad Brekkes utstilling på Hordaland Kunstsenter betoner betydningen av individets handlingsevne for bærekraftig endring.
Malmö Konsthalls sommarutställning lyfter fram tre kvinnliga konstnärer som i åratal har arbetat i det samtida konstlivets marginaler.
Jesper Just strækker filmen ud i Charlottenborgs mange rum for at fortælle historier om kroppens arkitektur og samtidens sensoriske udmattelse.
När Malmös Masterstudenter ställer ut på Skissernas museum i Lund understryks det mångbottnade och svårgripbara i själva det konstnärliga arbetet.
Den tionde upplaga av Momentumbiennalen ger oss inga analytiska verktyg för att förstå den emotionella vändning som utställningen kretsar kring.
Det sidste års tid har det udendørs udstillingssted Kunstscenen opereret mellem romalejre og uregistrerede biler. Gruppeudstillingen Parterre samler op.
Morten Andenæs’ fotografier gjemmer både på bilder du har sett før og sannheter du hadde glemt om deg selv.
På biennalen Open Art i Örebro laddas konsten med en frihet och en obestämdhet som man sällan ser i samtida konstutställningar.
Kateryna Lysovenkos utställning i Helsingborg glöder.
Maleriet blir destinasjon og begivenhet når Katharina Grosse sprayer ned Munchmuseet.
Ann Lislegaard og Amalie Smith forsøger begge at indkredse det levende gennem dets modsætninger. Ikke så betryggende, men meget menneskeligt.
Maria Pasenau er rå, i alle betydninger av ordet.