Flyktingskapets verb

Johan Stenströms utställning på Galleri Mors Mössa för tankarna till myndighetsspråkets mjuka våld, men kopplingen till minnestematiken förblir oklar.

Installationsvy, Johan Stenström på Galleri Mors Mössa. Fotografi: Johan Stenström.
Installationsvy, Johan Stenström på Galleri Mors Mössa. Fotografi: Johan Stenström.

Utredas, ansvarar, excluding, erbjuder, prövar, owing, sköter, permitting, transmit, assisting, hearing, providing, protection, return, selected, calculated, betalar, assume, approve, defined, unable, crossing, invite, trafficking, inform, trafficking, persecuted, lämnat, crossing, listed, pass, seeking, implementation, responsible, ansvarar, arrested. 

Transit Language, ett av verken i Johan Stenströms första separatutställning, består av tre ark på varsin vägg, över vilka en mängd transitiva verb – verb som behöver ett eller flera objekt för att deras mening ska framträda – är spridda som vore de sidor ur en diktbok. Verben är hämtade ur texter från Migrationsverket, FN:s flyktingorgan UNHCR och Schengenavtalet (oklart om det är själva avtalet eller relaterade dokument som använts). Schengen-arket är störst, Migrationsverkets minst. Så formuleras också alltmer på EU-nivå vad gäller hanteringen av människor som söker asyl i Europa. Det som gäller för Schengen gäller också här: implemention, inform, establish, unable, trafficking, sent, permitting, pursuing, arrested.

I galleriets inre rum finns Occasion Memory Oblivion, skalet av ett hus i trä som hänger fritt i rummets mitt och kastar en kantig skugga på väggen. Verket utgår från den grekiske poeten Simonides minnesteknik: man upprättar ett imaginärt hus i tankarna och placerar objekt som symboliserar det man vill minnas i de olika rummen för att senare kunna återinträda i huset och minnas det man glömt. Ett sätt att röra sig i minnet, alltså, men vad har dessa gränsbevakningens och flyktingskapets verb med sådant man önskar minnas att göra?

Installationsvy, Johan Stenström på Galleri Mors Mössa. Fotografi: Johan Stenström.
Installationsvy, Johan Stenström på Galleri Mors Mössa. Fotografi: Johan Stenström.

Det tredje verket, 365, består av en stapel overhead-ark, ett för varje dag på året. Underst ligger, läser jag – mängden dagar som gått har gjort högen ogenomskinlig – information om vilket väder det var i Göteborg för exakt ett år sedan. Någon form av nederbörd kan man anta, men ingen minns. Vad betyder det att det västkustska vädret ligger glömt mitt i rummet, omgivet av de delar av språket som markerar rörelse, plockade ur de dokument som reglerar passeranden över gränser? Ett minneshus, en glömskans hög och systemets språk för att hantera människors migrationer.

Kvinnan som håller galleriet öppet frågar mig om jag känner Johan. Nej, säger jag. Arbetar du med konst? Nej, säger jag. Och frågar henne i min tur hur Stenström arbetat när han silat orden ur dokumenten: återfinns alla dessa verb i anslutning till ordet «flykting»? Eller är det helt enkelt dokumentens alla transitiva verb? Jag ifrågasätter att «unwilling», som återfås på UNHCR:s ark, är ett sådant. Hon säger att hos en poet kan det vara det. Jag invänder att detta ju är politiska dokument. Hon föreslår att jag kan kontakta konstnären direkt om jag har fler tekniska frågor. Sedan frågar hon vad jag arbetar med, om det nu inte är konst. Jag arbetar ibland som poet, säger jag. Och så är jag aktiv inom asylrörelsen. Perfekt, svarar hon. Och så är det möjligen. För vem är det som ska titta på dessa ark och sedan fundera över minnets och glömskans rörelser?

Nyligen skickade Naures Sager, regissören till filmen I am REVA, ut inbjudningar till premiären på Göteborgs Filmfestival, ett brev formgivit och formulerat som ett avvisningsbeslut från Migrationsverket. Flera av de inbjudna har reagerat på brevet: hur kommer det sig att det inte slagit regissören att några av dessa – politiker, idrottsstjärnor, komiker, bloggare och andra – fått just ett sådant brev tidigare i livet, den gången bara alltför verkligt? Att Migrationsverkets logga på kuvertet inte av alla läses som en kritisk kommentar utan hos vissa framkallar ögonblicklig rädsla? Några sådana risker finns inte hos Johan Stenströms verk. De vita arken tycks snarast sakna avsändare, trots den lyriska kompositionen. De instanser som talar detta språk ter sig långt från Mors Mössa.

Installationsvy, Johan Stenström på Galleri Mors Mössa. Fotografi: Johan Stenström.
Installationsvy, Johan Stenström på Galleri Mors Mössa. Fotografi: Johan Stenström.

De senaste åren har jag många gånger tillsammans med asylsökande eller papperslösa personer läst deras handlingar från Migrationsverket. «Inställa sig», «avhysas», «förvaras» är givetvis oerhört våldsamma ord. Men flera gånger har jag tänkt att det inte är dessa hårda, oavvisliga ord som är värst, utan de passager där myndigheten plötsligt, förrädiskt, tycks mjukna. Vissa gånger för att något som liknar medmänsklighet då läcker in i dokumenten. Andra gånger för att systemets obarmhärtigt illvilliga karaktär framträder som allra tydligast just där: «Enligt vår bedömning är NN och NN vuxna och bör klara sin tillvaro på egen hand.» (Ur avslag på ansökan om anhöriginvandring från Syrien, 2013.)

Jag tänker också på de ord som skapar förhoppningar nödvändiga för att upprätta någon sorts riktning i flykten, mer än bort – ord som benämner det föreställt rättvisa samhället Sverige, och som varje människa som söker asyl i det här landet måste, åtminstone för en stund, sätta sin tillit till för att inte gå under. Jämlikhet. Välfärd. Skyddsnät. Att de orden, för de människor över vars liv de svenska myndigheternas språk fäller domar, framstår som minst lika våldsamma.

Læserindlæg