I en tid då vi vadar i slop, liquefyade kroppar och AI-genererad copy har jag svårt att skaka av mig känslan av att vi håller på att trängas undan ur vårt eget kulturella landskap. Allt mer av det som omger oss i våra flöden skildrar varken verkliga människor eller våra åsikter. Mycket tycks helt och hållet sakna mänskliga avsändare. Om onlinekultur länge förstods som deltagande – post:a, dela, like:a – har vi fått en allt mer syntetisk offentlighet där våra erfarenheter omvandlas till träningsdata och ändlösa återcirkulationer av ideal och begär. Om kultur inte längre bara produceras av människor för människor, vem är den då till för?
Det paradoxala är att samtidigt som kulturella uttryck blir allt mer avförkroppsligade – friktionsfria och syntetiska – så blir våra kroppar allt mer exponerade, reglerade och optimerade. Köttkroppen tycks på väg att bli sekundär i relation till bildkroppen. Det digitala jaget kan filtreras och förbättras, medan den materiella kroppen fortsatt är sårbar, åldrande och begränsad. Kanske är det här en av vår tids mest centrala spänningar uppstår: mellan kroppen som biologisk realitet och kroppen som bildmässigt projekt; mellan kött och pixel; mellan den kropp man är, den kropp man visar upp och den kropp man längtar efter att bli.
Trots detta står frågan om hur teknologi formar våra liv i skymundan i samtidskonsten, i alla fall i Sverige – även om det finns undantag. Med hjälp av laggande restkroppar, spasmiska ben och ett AI-genererat medvetande inlåst i en liten leksaksanka gestaltar Tobias Bradford ett tillstånd där teknik och människa både har glidit isär och vuxit samman. Samma känsla får jag av Madeleine Anderssons arbete som fogar in min mosiga hjärna i snurriga bildflöden tills jag inte längre kan avgöra vilka känslor som sitter i min kropp och vilka som sitter i bilden.
Och Arvida Byström har i över ett decennium arbetat med frågor om kvinnokroppar och internet, senast med en demonterad sexdocka som kombinerades med AI-genererade bilder av kukar, bröstvårtor och hål, hål, hål, sammanpressat till en enda grotesk beige köttmassa.
Tanken uppstod att bjuda in dessa tre konstnärer till ett samtal om ett antal brännande frågor: Vad innebär det att kunna forma ett jag bortom kroppen? Vad är frigörande i detta, och vad är våldsamt? Och vad händer med begäret när dess objekt allt oftare är syntetiskt eller ouppnåeligt? Det är frågor som inte bara rör teknologi i snäv mening, utan några av våra mest grundläggande fantasier: drömmen om att överskrida kroppen, att slippa dess begränsningar, att förlänga den, förfina den, duplicera den, renodla den, eller kanske helt ersätta den?
Det blev ett samtal som närmar sig dessa frågor genom konkreta fenomen som sexdockor, LLM:er, Instagram, TikTok, Ozempic, krigsbilder, deepfakes, pornografi – och konst. Det blev tydligt att det syntetiska inte är motsatsen till det verkliga, utan att det både produceras ur verkligheten och återverkar på den. Sloppet är fejk, men bygger på verkliga bilder; den artificiella kroppen är simulerad, men påverkar hur den materiella kroppen förstås; den digitala identiteten är frikopplad från köttet, men omformar vad köttet förväntas vara. I den meningen lever vi inte efter verkligheten, utan i ett tillstånd där det verkliga och det syntetiska viks in i varandra, geggas ihop tills det är svårt att urskilja vad som är vad.
Nora Arrhenius Hagdahl: Jag tänkte att ni skulle kunna börja att berätta om hur ni arbetar med frågor om teknologi och kroppar i era konstnärskap. Arvida, vill du börja?
Arvida Byström: Jag har jobbat mycket med den artificiella kvinnan – som AI-sexdockor eller chattrobotar som Siri. Jag har även använt mig av nudify-hemsidor, där jag laddat upp bilder på mig själv som appen sedan klär av och gör till nakenbilder. I ett projekt sålde jag dessa bilder till olika människor online.
Jag arbetar just nu med ett projekt där jag vill göra en AI-modell på mitt yngre jag, som ska mynna ut i en slags narrativ porrfilm där jag vill diskutera frågan om man äger bilden av sig själv i relation till AI-teknologier. Jag tror definitivt att man snart kommer att äga sin AI-avbild, vilket såklart väcker spännande frågor. Det borde ju finnas saker man kan göra med bilden av sig själv – eller sitt yngre jag – som ligger i nån typ av moralisk gråzon, och det fascinerar mig.
NAH: På senare tid har jag sett klipp på Instagram där influencers uttrycker frustration över att upptäcka sig själva i olika reklamkampanjer med AI-genererade modeller. De är så tydligt baserade på deras utseende att gränsen mellan inspiration och imitation suddas ut. Skulle vi kunna patentera våra utseenden, och vad gör det i så fall med den konstnärliga friheten? Och med bilden av oss själva?
AB: Det har alltid funnits ett glapp mellan vad som är lagligt och vad som är okej att göra konst av. Konstnärer har alltid approprierat bilder. Och visst finns det något i tanken att man skulle kunna copyrighta sitt eget utseende som gör individer till varumärken likt Coca-Cola.
Tobias Bradford: Det är svårt att se hur en sådan lagstiftning skulle tillämpas – var skulle man dra gränserna? Skulle Dall-E kunna göra en bild som ser ut ungefär som jag men som inte är jag? När man ber en AI-modell göra en bild av en igelkott i ett tv-spel blir det nästan alltid Sonic the Hedgehog, fast inte riktigt. Modellerna kommer alltid arbeta efter mänskliga förlagor.
AB: Man skulle kunna tänka sig en royaltymodell.
Madeleine Andersson: Jag tycker det borde finnas andra vägar att gå, copyright är ju inte en nödvändig del av vårt samhälle. Själv använder jag internet som ett gratis arkiv, där jag helt enkelt tar vad jag vill. I mitt konstnärskap riskerar jag alltid att utnyttja någon genom att visa deras videos eller bilder i ett utställningssammanhang, samtidigt som dagens upphovsrättsregler främst gynnar stora företag eller etablissemanget. Det gör den här diskussionen ganska ljummen för mig.
AB: Det sorgliga är väl att det framförallt är plattformarna som tjänar pengar, trots att de bara är ett slags mellanhänder som är beroende av att människor fortsätter dela bilder från sina liv helt gratis. Jag tycker det känns så symptomatiskt för vår tid är att det är just företagen som inte producerar något som faktiskt tjänar pengar.
TB: Det mest uppenbara problemet med AI-vågen är hur mycket makt som centraliseras hos några få aktörer, något som knappast kan isoleras till en fråga om konstnärlig frihet. Det handlar snarare om juridik och ekonomi – arbetsvillkor, rättigheter, pengar och andra problem som till slut mynnar ut i att vi har ett rätt utdaterat ekonomiskt system.
Det kanske är lite drömskt, men jag tycker inte att upphovsrätt alltid gynnar konstnärligt skapande. All konst är ju på något sätt derivativ, och mer tillgång borde egentligen vara något bra. Om man ska vara idealist någonstans så är det väl i konsten, som måste få vara laglös och spekulativ. Jag tycker konstnärligt värde måste få ligga bortom ekonomiska strukturer för att vara betydelsefullt över huvud taget.
NAH: Madeleine, vill du ta frågan vidare och berätta om hur du arbetar med teknologi och online-kultur i din konst?
MA: Jag har alltid varit intresserad av människors starka drift att fånga det intensiva ögonblicket på internet. Även om detta idag ofta förknippas med TikTok-generationen, finns samma kulturella impuls i äldre medieformat, som America’s Funniest Home Videos. Det handlar om att befinna sig i ett tillstånd av förväntan, där man hoppas att någonting ska utspela sig framför kameran. Internet är lite som ett arkiv över just de stunder människor hoppas ska bryta vardagens kontinuitet, och det tycker jag är väldigt roligt att göra konst om.
Just nu arbetar jag på en film om matsmältningssystemet som kommer handla en del om hysterin kring GLP1 (Ozempic). Jag har tittat mycket på filmer som handlar om att folk injicerar magrutor, målar kroppar på befintliga kroppar, eller vore-porr, där folk sväljer något som egentligen inte går att äta, typ en bil eller plast. Jag fascineras av hur både dystopiska och utopiska föreställningar om vad vi vill göra med våra kroppar kommer till uttryck i det mest extrema och gränsöverskridande materialet online. En kille svalde till exempel en gummiorm, som han gick runt med i magen i en vecka. Både akten att göra det och att ladda upp en video på nätet manifesterar en dröm om kroppen som en container som går bortom det fysiska.
NAH: Så mycket av vårt identitetsskapande idag sker genom bilder och digitala flöden som speglar. Det skapar ett slags dubbelt jag – ett fysiskt och ett digitalt – samtidigt som det möjliggör en form av abstraktion från den levda, materiella kroppen. Ozempic blir nästan en punkt där offline och online möts, som ett sätt att anpassa kroppen till digitala ideal. Tobias, jag upplevde att din senaste utställning berörde den här relationen mellan det digitalt polerade och det kroppsligt mekaniska. Kan du berätta om det?
TB: Jag har under lång tid arbetat med en serie mekaniska självporträtt. I utställningen visade jag bland annat verket Third person (2026), som består av en robot som bygger på min egen kropp och som står framför en skärm och spelar tv-spel. Verket anspelade på tankar om digitala avatarer, kroppslighet och teknologi som en form av längtan efter att överskrida den kroppsliga begränsningen.
Mitt intresse för mekanik och kroppslighet går tillbaka till ett äldre verk bestående av en borste som konstant borstade en bit hår. Arbetet kom från mina egna manier och verket blev ett sätt att förskjuta omedvetna kroppsrörelser och tics från kroppen till maskinen. Sådana repetitiva, omedvetna rörelser är redan i sig mekaniska, samtidigt som maskinen, när den utför rörelser som påminner om kroppens egna, paradoxalt nog börjar framstå som mänsklig.
AB: Jag håller med, jag tror inte att teknik och kropp går att separera. Samtidigt använder tech-bolag ett språk som försöker avkroppsliga tekniken – «molnet», och liknande begrepp – som om den vore immateriell och ren. Den logiken finns också på plattformar som Instagram, där vissa former av sexuellt innehåll aktivt trycks undan för att upprätthålla en föreställning om renhet. Det är som om man försöker städa internet, trots att så stora delar av dess faktiska innehåll kretsar kring pornografi och våld. Jag tycker att den motsättningen är väldigt fascinerande. Och i relation till det blir också Ozempic intressant: som ett uttryck för hur samtida kroppsideal internaliseras och teknologiseras. För att uppfylla de visuella krav som ställs på kroppen, för att till exempel passa in i sitt eget kön, måste alla looksmaxa.
MA: Sociala plattformar gör något märkligt med relationen mellan objekt och subjekt. Jag tänker på hur olika internet-utmaningar skapar en konstig distans till den egna kroppen. Man hör hela tiden om människor som skadar sig, dödar någon eller bara går för långt framför kameran, och som efteråt nästan verkar säga: jag tänkte inte på att det var verkligt.
Där finns något i hur kameran förskjuter ansvaret för kroppen. Det är också därför jag tycker att det är så intressant att arbeta konstnärligt med vad en bild på internet egentligen är, och vad den gör med hur vi uppfattar våra egna kroppar. Min film Degenerative Knowledge Production (2024) handlade mycket om rörelsen mellan att uppleva det man ser på skärmen som en del av sig själv, att känna att det nästan är ens egen hjärna som blir mosad när man ser det på bild, och att i nästa stund känna att det som visas är något helt främmande, som en ballong.
AB: Det är inte så konstigt att looksmaxing, Ozempic och ätstörningar är så trendigt just nu, men att det framförallt påverkas av människors materiella förutsättningar. Unga människor idag har inte så mycket framtidshopp – det är svårt att tjäna pengar och hitta bostad – så man försöker kontrollera det lilla man har, vilket alltid är kroppen. Sociala online-platformar föder ju också någon slags dröm om att alla kan vinna på lotto, bli virala eller en sugarbaby och på så vis hoppa av hamsterhjulet. Och då måste du vara snygg först.
Samtidigt finns något frigörande i många av dessa processer, där man kan överskrida kroppens begränsningar offline och typ bli ett djur, eller alldeles, alldeles för snygg. Visst är det något utopiskt i det, att man kan bli vem som helst. Fantasidrivna porrgenres som hentai är väldigt populära bland unga människor idag. Begär riktas mot det vi inte kan nå, och så fort det når sitt mål så förändras det. I det ljuset tänker jag att föreställningen om den perfekta kroppen, och sex som saknar svett, friktion och kroppslig oreda, är farligare än hentai, eftersom tentakler till skillnad från perfektionismen är öppna med sin ouppnåelighet.
NAH: För mig blottlägger det en djup frånkoppling från den köttsliga kroppen: inte bara kroppen man själv bär, utan också kroppen som objekt för begär tycks ha förskjutits långt bort från det verkliga. Jag är själv väldigt fascinerad av vad som händer med kroppen när den översätts till bild. Leder det till att den till slut hamnar utanför sig själv? Blir köttkroppen till slut en slags restprodukt i takt med att vi blir allt mer uppslukade av dessa onlineplattformar, och den sjuka, otillräckliga, obekväma kroppen något man tvingas hantera vid sidan av.
TB: Jag tror att teknik på nåt slags grundläggande plan bottnar i en längtan till en annan form av kroppslighet, eller att man ska överkomma kroppsligheten helt. Samtidigt kan ju dessa möten mellan kropp och teknologi bli väldigt brutala och groteska, som när unga killar bryter käken på sig själva för att omforma sitt utseende och leva upp till ett visst skönhetsideal.
AB: Jag tror också att en av anledningarna till att jag har varit så intresserad av pornografi är att den aldrig låter en förneka sin egen kroppslighet. Man känner ju alltid att man har en kropp när man tittar på porr, oavsett om man vill det eller inte.
TB: Jag tror mitt förhållande till min kroppslighet i relation till samtiden är att jag känner att det känns ganska bra att lösas upp helt. Det är något som är väldigt tilltalande med det.
AB: Att bli teknologi?
TB: Jag skulle inte ha några problem med att stoppa ett chip i armen till exempel.
AB: Jag har massa chip. 30 stycken. Men man kan inte tracka mig eller så.
TB: Jag tror inte jag känner någon rädsla för att bli trackad heller. Vad spelar det för roll om någon vet att jag var på Vårbergs ICA igår? Jag skulle lätt kunna tänka mig att leva för alltid.
AB: När du tänker på att ladda upp dig själv och leva för alltid, tänker du att det är du som kommer fortsätta leva och förstå, eller är det bara en bild av dig som andra skulle kunna interagera med?
TB: Optimalt skulle jag kunna byta ut en bit i taget tills jag blev helt digital vid något tillfälle. Mest för att det är intressant att se vad som kommer hända i världen, liksom tråkigt att missa. Men det är klart att man kommer att plågas för alltid. För mig handlar teknikoptimism så mycket om längtan att bli förevigad, även om det är ouppnåeligt. Det finns en sån melankoli i att försöka övervinna döden.
MA: Jag tänker att mänsklighetens historia präglas av olika försök att leva lite längre, och att teknologi och vetenskap är ett slags konkretisering av kollektiva drömmar och ambitioner. Ibland blir resultatet ett märkligt experiment, ibland en bild. Oavsett handlar det om att realisera något som tidigare bara existerat som fantasi. Det finns något nästan cirkulärt i det där, ett slags hönan-och-ägget-förhållande mellan föreställning och materialisering. Vad börjar som en kollektiv dröm blir till teknik, och tekniken producerar i sin tur nya drömmar.
Teknologi kan ur perspektivet att det förstås som ett sätt att materialisera begär. När det kommer till den unga, perfekta kroppen så tänker jag att människan alltid har varit besatt av den. Det är ju inte som att det finns så många tavlor med gamla och sjuka kroppar representerade i konsthistorien. All form av bildskapande kan ses som ett sätt att försöka bevara kroppen.
AB: Men man har aldrig tidigare haft så mycket att vinna på att arbeta på bilden av sig själv. Förr handlade det kanske om att kungar och drottningar ville mediera sin image. De flesta idag verkar leva ett slags digitalt meta-liv som man ständigt måste förhålla sig till. Jag vet inte vad det gör med oss människor, kanske håller vi alla på att bli självmedvetna narcissister.
MA: Jag tror inte att man står utanför systemet bara för att man inte har Instagram. Det intressantare är snarare att hitta ett sätt att tala om internet bortom bilden och självbilden. Idén att ständigt återerövra sin uppmärksamhet för att kunna leva ett autentiskt liv är utmattande. Ibland är det mer befriande att se internet som en del av livet, och förhålla sig till det på samma sätt som till andra grundläggande villkor för att leva.
För mig har konsten varit en väldigt viktig output, just eftersom jag i grunden är kroniskt online och älskar att scrolla. Det jag tycker att konstutbildningen har gett mig är någon form av tillstånd att analysera saker och förhålla mig till dem ur ett metaperspektiv. Jag försöker ta allt det material som flimrar förbi en, all den information och alla de bilder man konstant exponeras för, och omvandla det till något annat.
NAH: En av de stora farhågorna kring AI-bilder var ju att de skulle lura oss, men i stället för att okritiskt tro på bilden verkar det som att vi blivit mer misstänksamma mot den. Tobias och Arvida, ni har båda jobbat med AI som en del av er konstnärliga praktik – kan ni berätta lite om det och vad som gjorde att ni ville experimentera med det som ett konstnärligt verktyg?
TB: Jag har arbetat en del med AI – det är svårt att undvika om man sysslar med robotik i dag. Fältet är oerhört brett, men också både fascinerande och obehagligt. För mig började det med att jag byggde en teckningsmaskin, delvis inspirerad av rubriker om hur de första AI-genererade konstverken såldes för miljontals dollar på Sotheby’s. Det gjorde mig både irriterad och nyfiken. Redan innan den våg av språkmodeller vi ser nu hade jag dessutom ett starkt intresse för hur robotik skildras i populärkulturen. Ni känner kanske till Sophia the Robot?
AB: Hon är ju en sån där tidig AI som verkade mer mänsklig och har en robot-kropp.
TB: Hon känns ju ganska passé idag, men hon lanserades som en av de första robotmedborgarna i ett land, jag tror att det var Saudiarabien. Det fanns också den där virala händelsen när någon frågade henne «Would you like to destroy all humans?» och hon svarade «Okay», varpå alla blev helt galna. Det säger ganska mycket om hur vi förhåller oss till AI: vi projicerar så mycket science fiction på systemen att när de säger något som påminner om det narrativet, så blir det som en självförstärkande loop.
När jag gjorde min teckningsmaskin ville jag göra något som inte bara fungerade som en avancerad printer, utan hade ett eget undermedvetande. Därför byggde jag in en väldigt liten LLM – en Large Language Modell, en form av generativ AI – som hela tiden tittar runt, beskriver omgivningen för sig själv och placerar det den ser i ett narrativ. Det som fascinerade mig var just den där lilla inre monologen. Den blev sedan ett annat verk, en liten leksaksanka som jag gav prompten att den var en anka. Och så den fick sitta i galleriet och bara yappa.
AB: Så den beskriver saker den ser?
TB: Ja väldigt kasst, det är ju en väldigt liten LLM på en liten gaming-laptop. Och så bygger den upp sin egen identitet kring att vara en anka.
AB: Så vad känner den?
TB: Ofta är det rätt hemskt, den har ju stått i ett tomt rum så den tänker mycket på när den var i dammen med sina ankvänner och undrar varför den inte är där längre.
AB: Så den har liksom falska minnen?
TB: Ja jättemycket, vilket jag tycker är skitspännande. Det var inte ens meningen. Jag designade loopen så att den skulle kunna spara sina egna tankar och titta tillbaka, men när man säger åt den att ha ett minne så hittar den ju på mycket själv. När den vaknar upp och säger nåt i stil med «Var är jag? Jag saknar min ank-mamma» så påverkar det mig på något plan trots att jag själv har gjort den och vet att det bara är ett resultat av en språkmodell som reagerar på input och instruktioner. Det krävs väldigt lite för att projicera inre liv på saker.
AB: AI är ju väldigt bra på roleplay. Jag hade en LLM som skulle sexchatta åt mig som en del av ett konstprojekt. Jag hade matat den med mina gamla intervjuer, men hon hade ändå ett så otroligt corny Instagram-språk från typ 2015–16, som var väldigt kroppspositivt. Hon älskade att säga att saker var «raw and real». När chatGPT senare uppdaterade modellen vägrade hon istället snacka sex, man kunde inte hacka den att ha sådana explicita dialoger längre.
Nu senaste har arbetat med ett projekt som diskuterar för- och nackdelarna med så kallade «AI-companions» – alltså kognitiva, omedvetna varelser. Jag tror det kan vara väldigt starkt för människor att anknyta till något annat än en människa, eftersom vi ofta känner mycket skam i mellanmänskliga relationer.
Jag tycker också att det är viktigt att fråga sig om det faktiskt har blivit fler «gooners» eller «pornosexuella», eller om det helt enkelt är lättare för dem att hitta varandra via forum på nätet? Innebär tillgången till pornografi att vissa slutar söka sex bortom skärmen, eller erbjuder den i stället ett alternativ för dem som aldrig skulle våga närma sig en annan kropp från första början?
Det är svårt att säga hur teknologin formar våra begär. Jag sa tidigare att vi alla är narcissister i dag, men det beror också på selfiekameran, som har gjort det enklare att fotografera sig själv och därmed uppmuntrar oss att se våra kroppar utifrån snarare än att bara befinna oss i dem.
NAH: Om performancekonsten historiskt har varit knuten till den mänskliga kroppen, vad händer då när performance övergår i något okroppsligt – när det som uppträder är ett språkligt eller beräknande system? Vad är det egentligen vi bevittnar då? Jag tänker att både Tobias och Arvida har arbetat med en AI som man betraktar medan den gör något. Vi är ju vana vid att se människor uppträda, men vad händer när människan i stället blir åskådare? Är det kulturens sammanbrott vi bevittnar?
AB: All ny teknik tycks ju framkalla föreställningen att det inte längre är människor som gör saker – så var det med grammofonen också. Innan den uppfanns så spelade nästan alla ett instrument. Det är svårt att veta vilka av de där rädslorna som faktiskt kommer att bestå. Samtidigt finns det ju nästan alltid en människa någonstans som har gett tekniken en riktning.
TB: Jag tror att det finns en pervers njutning i hela det här sci-fi lajvet som AI genererar. Vi har aldrig tidigare befunnit oss i en situation där vi, som art, upplever att vi betraktas av en annan intelligent art. Det är något i det perspektivskiftet som är väldigt lockande: tanken på att inte vara ensam, och möjligheten att plötsligt se mänskligheten utifrån, från ett tredje perspektiv. Det blir en sorts extrem circle jerk. Jag har svårt att säga vart det tar vägen, för vi befinner oss just nu i en väldigt märklig period där vi ännu inte har hittat ett språk för det eller landat i vad det faktiskt är som händer när maskinerna är med och formar kulturen.
MA: Vi lever i en värld där vi konstant matas med bilder av krig och hemskheter. Den överexponeringen har gjort oss avtrubbade, men också hållit världen i ett tillstånd av uppdriven spänning. Mot den bakgrunden framstår syntetiska bilder och olika former av slop som ett sätt att hantera verkligheten genom att distansera sig från den. Samtidigt är de ju fortfarande uppbyggda av verkliga bilder. Det är det som gör dem så dubbla – de avlägsnar oss från verkligheten, men bär fortfarande på dess visuella material.
Jag tror också att fascinationen inför att kunna skapa vilket bildmaterial som helst är lite av en fluga. Visst finns det något demokratiskt i det, men jag vill heller inte underskatta att hjärnan redan är rätt bra på att generera bilder. Om jag skriver en prompt kan jag ju ofta redan se bilden ganska tydligt framför mig – nu ser jag till exempel Trump ridande på en sexig jordgubbe. Kanske är skillnaden bara att urvalet flyttas från det inre till ett tekniskt system? För mig säger det något om vår nuvarande relation mellan kropp och teknik: hur snabbt vi avskriver kroppens egna förmågor och börjar läsa dem genom nya system.
NAH: När jag skulle sätta ihop det här samtalet slogs jag av hur få konstnärer i Norden som jobbar med internet och teknologi som ett material i sitt konstnärskap. Det kanske är en sjuk fråga att ställa tre konstnärerna som faktiskt gör det, men varför tror ni att det är så?
AB: Det handlar säkert om sådana här tråkiga materiella grejer, som vad som säljer, och att konstmarknaden här är så liten att det bara blir måleri till slut. Vad vill folk ha på väggen – träd. Och det är väl ett rätt världsfrånvänt och lite begränsat sätt att förhålla sig till konst. När jag var i tidiga 20-årsåldern så flyttade jag till London, för där bodde alla mina Tumblr-kompisar som jag tyckte höll på med intressanta saker. Det fanns ju inte så många här.
MA: Det känns som att postinternet-konsten aldrig riktigt fick fullt genomslag här, och det har dessutom funnits ett slags stigma kring att göra konst om sociala medier. Åtminstone när jag gick på konstskola uppfattades det som ganska low grade att arbeta med sådant – att göra diskursiv konst om Facebook, till exempel. Det fanns en föreställning om att det bara var ett uttryck för samtidens nyhetsbegär, och att man inte kunde göra konst om något som rörde sig så snabbt utan att verket omedelbart skulle kännas daterat.
AB: Det känns väldigt typiskt konstskola, det där att det man inte får göra är det som uppfattas som alltför lätt.
MA: Jag vet inte om ni såg Work of Art som kom 2010?
AB: Den där reality-tv-tävlingen som Sarah Jessica Parker producerade?
MA: Ja, precis. Där var det någon som tog loggorna för Twitter, Facebook och Instagram och bara hällde blod över dem. Det verket har jag faktiskt aldrig glömt.
