10 december

Vilka var de mest minnesvärda konstupplevelserna under 2019? Idag svarar Lina Selander, konstnär.

Andreas Sterzing, David Wojnarowicz (Silence = Death), 1989.

David Wojnarowicz, Photography & Film 1978–1992, Kunstwerke i Berlin

I en utställningsarkitektur av byggställningskonstruktioner samlades en imponerande produktion av aidsaktivisten, poeten och konstnären David Wojnarowicz (1954–1992): politiska ljud- och filmexperiment, texter, fotografier, målningar, collage och skulpturer. Utställningen härbärgerade så mycket ilska, smärta, sorg, begär och uppror. Ett av de starkaste verken var en svartvit film utan ljud där Wojnarowic händer öppnar en AGFA-fotopapperslåda och bläddrar igenom bilder på sin partner, Peter Hujar, från liten pojke till när han ligger död i sjukhussängen. Jag vill också rekommendera Wojnarowicz essäsamling Close to the Knives (1993).

Installationsvy från utställningen Pioneertown medIda Idaida’s verk Fire burns and flames lick my poor remains (2017) och Klara Lidéns Self Portrait with the keys to the city (2005) i bakgrunden.

Coyote, ambulerande utställningsprojekt

Det konstnärsdrivna och ambulerande projektet Coyote parasiterar, huserar och tar sig in bakom fasader i Stockholm, Köpenhamn och Malmö. Med en politisk och poetisk metod belyser de stadsrummens omvandlingar, städernas minnen och kapitalismens obarmhärtiga utradering av dem. Trots att Coyote är ett lågbudgetprojekt så har gruppen under året gjort flera mycket ambitiösa och väl installerade utställningar, performances och program i tomma och övergivna industrilokaler, restauranger och saluhallar runt om i de olika städerna. Det var en stor glädje att få återse Ida Idaidas enigmatiska installation Fire Burns and Flames Lick My Poor Remains i utställningen Pioneertown, i Hammarby sjöstad i februari 2019.

Claude Lanzmann, Shoah (stillbild), 1985.

Shoah, Cinemateket i Stockholm den 30 nov och 1 dec

Shoah är den viktigaste filmen om Förintelsen. Den tog 11 år för regissören Claude Lanzmann att genomföra, och trots sina 9 timmar är den en precis och storslagen, återhållen berättelse där överlevande, vittnen, historiker och kommendanter tecknar bilden av nazisternas folkmord på sex miljoner judar under andra världskriget. I långa tagningar söker kameran spår i det som inte längre finns. Naturen blickar tillbaka på människorna som stumma vittnen. Här finns inga arkivbilder eller fotografier som vittnesmål eller bärare av erfarenhet. Historikern Raul Hilbergs utläggning om ett dokument över logistiken med tåg och transporterandet av människor är svindlande. Ett vanligt A4-papper med förkortningar och klockslag visar sig gömma 10 000 döda. Lanzmans film är ständigt relevant och borde aldrig sluta visas regelbundet.

Lina Selander är konstnär och gästprofessor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hon är aktuell med en soloutställning på Galleria Tiziana Di Caro i Neapel och medverkar i utställningen The Eye as Witness. Recording the Holocaust av The National Holocaust Centre and Museum i Storbritannien.

Læserindlæg