21 december

Vilka var årets mest minnesvärda böcker, verk och utställningar? Frans Josef Petersson är redaktör för Kunstkritikk i Sverige.

Installationsvy med Frank Bowlings Map Paintings (1967–1971) på Tate Britain.

Frank Bowling, The Possibilities of Paint Are Never-Ending, Tate Britain

I sin retrospektiv på Tate Britain framstod Frank Bowling som en värdig efterföljare till John Constable och J. M. W. Turner. Det var de som en gång inspirerade honom till att bli målare som nyanländ ung man från Guyana på 1950-talet. Det betyder inte att han inordnar sig i en tradition, bara att han insisterar på ett måleri utan yttre princip. Utställningen var för liten, men otroligt rik. Mirror (1964–66) är både ett självporträtt och en bild av en omvälvande tid, medan Middle Passage (1970) är en skakande och sinnlig skildring av ett historiskt trauma. Efter de senaste årens renässans måste Bowling räknas till efterkrigstidens mest betydande målare.

Martin Hägglund, This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom, Pantheon

Den svenske Ivy League-professorn Martin Hägglunds bestseller har i Radical Philosophy beskrivits som «den viktigaste renässansen för hegeliansk marxism sedan Althussers kritik av den riktningen på 50- och 60-talen». Hägglund argumenterar för en «sekulär tro» baserad på omsorgen om det här livet, inte nästa. En tro som upprätthålls genom att utövas och bevaras. Upplägget påminner om T. J. Clarks konsthistoriska argument om det jordiska paradiset i Heaven on Earth (2018). Kanske blir Hägglunds nästa bok en konstfilosofi? Frank Bowling kan göra omslaget.

Sten Kauppi, Dansen i Västra Aros (gobeläng) 1959–1961.

Väva, fläta, fästa – Textila pionjärer och samtida uttryck, Västerås konstmuseum

Dagens museer visar ofta sina samlingar som tillfälliga utställningar, parallellt som utställningar baserade på kritiska ingrepp i enskilda samlingar blir allt vanligare. Som när Västerås Konstmuseum byggde en presentation runt ett par offentliga verk ur sitt bestånd. Resultatet blev en koncentrerad reflektion över det moderna Sverige, inkarnerat i Västerås med dess industrier och offentliga institutioner. Särskilt minnesvärd var Kauppis Dansen i Västra Aros (1959–1961) som hade flyttats från sin permanenta plats i stadshuset. Får jag önska mig en sak till jul så vore det en heltäckande översiktsutställning om denna enastående textilkonstnär.

Læserindlæg