Ögonen i nacken
Den elfte Göteborgsbiennalen berättar en slagkraftig historia om sjöfart, kolonialism och rasism, men lider av en viss konstnärlig och intellektuell förutsägbarhet.
Den elfte Göteborgsbiennalen berättar en slagkraftig historia om sjöfart, kolonialism och rasism, men lider av en viss konstnärlig och intellektuell förutsägbarhet.
Med et showroom for en endnu lukket webshop udstiller Hannah Heilmann forbrugerismens slørede tærskel mellem fri vilje og tvang.
Martha Edelheits utställning på Larsen/Warner dignar av ett lustfyllt, sinnligt och frigjort nakenmåleri som är omöjligt att få nog av.
Linda Morells fabulerende proteser på BOA i Oslo bringer uorden i hva som tilhører kroppen og ikke.
Med udstillingen Hummings demonstrerer KØS museum sine ambitioner om at rykke programmet ud i det offentlige rum. Resultatet er ikke overbevisende.
På Belenius återupptäcks Jan Mankers sällan visade 1960-talsmåleri, vars starka blick för material och komposition gör det angeläget än idag.
Hege Nyborgs utstilling på Kunstnerforbundet i Oslo utfordrer skriftens forrang som arkivarbeidets verktøy.
Katharina Grosse har klätt in Helsingfors konstmuseum i hundratals meter målat tyg. Det är en spektakulär men bitvis lite torftig kommentar till dagens bildkultur.
De idylliske omgivelsene til Momentum 11 truer med å overdøve biennalens velmente anslag til aktivisme.
Apichaya Wanthiangs malerier på Brandstrup i Oslo setter oss i empatisk kontakt med konsekvensene av systemets kollaps.
På Kunsthall Stavanger maner Vanessa Baird frem hjemmet som en driftenes og dritens hytte uten fasade.
Det blir lite næring for sansene når Robin Everett ber datamaskinen kommunisere prosessene sine på Podium i Oslo.
Kateryna Lysovenkos utställning i Helsingborg glöder.
Maleriet blir destinasjon og begivenhet når Katharina Grosse sprayer ned Munchmuseet.
Ann Lislegaard og Amalie Smith forsøger begge at indkredse det levende gennem dets modsætninger. Ikke så betryggende, men meget menneskeligt.
Maria Pasenau er rå, i alle betydninger av ordet.